Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1856, sida 1

— Vill ni ej taga er kappa öfver regnrocken? Det blir kallt. — Jag ämnar lemna Chappert kappan, så att han får en förevändning att följa oss till stallet. — Det var bra, sir. Ni har tänkt på allt. Detta samtal fördes hviskande i mitt rum. Jag har meddelat det, för att upplysa läsaren om detaljerna af vår förestående flykt. Om han erinrar sig den beskrifning, som jag i första delen af denna berättelse lomnade om därhusets inredning, skall han inse, att vi svårligen kunde fly genom någon annan del af byggningen än öfra våningen af fruntimmersflygeln, ty i manflygeln var i natt, såsom nämndt, ett dansnöje, och begge portarne voro läste och bevakade af en portvaktare. Det hade således varit onyttigt att lata Percy komma ned till mig, då vi likväl åter mäste stiga upp i öfre våningen. Nu slog klockan 12. Phillipps tog en af mina små kappsäckar under armen och gick genom den stora bakdörren ut i parken, sedan han önskat mig all möjlig lycka i mitt förehafvande. Jag släckte nu mitt ljus, gick ut i korridoren, stängde dörren efter mig och medtog nyckeln, för att gifva den till Chappert, som åter skulle lemna den till öfverportvaktaren. Med denne hade jag redan träffat aftal; jag hade nämligen underrättat honom, att iag ämnade aflägsna mig genom bakdörren i manflygeln, enär det vore min önskan att en stund betrakta dansen. Ingen kunde således finna det besynnerligt, att jag ej gick ut genom stora porten. Lamporna brunno klart i trapporna och korridorerna, men öfverallt herrskade den djupaste tystnad. Dörrvaktarne vid de olika trappafsatserna sotvo i sina rum eller voro i danssalen. Likväl steg jag så tyst som möjligt upp till öfversta våningen och stod snart framför den bekanta dörren. Jag gjorde