Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1856, sida 2

lyckade. Allt var också största förvirring, tilldess Lear och Cordeha slutligen utvisade alla öfverflödiga personer från secnen, hvarefter stycket utan vidare afbrott spelades till sitt slut, som blef sådant, att Regan och Goneril dö, men Lear och Cordelia få lefva och blifva lyckliga. Så måste kort före slutet det hitintills så värdigt utförda stycket lida en arg stöt. Man må derför ej undra, att, så snart ridåen fallit, en liten ordvexling egde rum mellan den upphettade gardeslöjtnanten och alla dem, hvilkas skådespelareära blifvit sårad genom hans uppförande. Ridåen var alltså nere, och en väldig bifallsstorm lät förnimma sig från alla sidor och tycktes knappt vilja taga slut. Lord C— hade för afsigt att tala några ord, men det var omöjligt att göra sig hörd och han fogade sig leende i sitt öde och gick derefter, åtföljd af direktörn och några tjenstemän, upp på teatern. Här funno vi aktörerna, badande i svett, på stolar och, i brist på sådane, sittande eller liggande på golfvet. Alla stego genast upp, dålord C — inträdde. Denne tackade dem för det honom beredda nöjet och utdelade bland skådespelarne små gåfvor och suvenirer. Damerna blefvo framför allt ihågkomna: de erhöllo guldringar, armband och hvad annat som kan glädja en ung flicka. Herr Edmund, som i trots af alla bemödanden att göra honom död, åter lefvat upp, framkallades till öfverläkaren, som med en allvarlig och genomträngande blick, men utan häftighet, sade: — Ni, min herre, har beröfvat oss hedern att tadellöst kunna åstadkomma ett sådant nöje som detta. Ni skall aldrig mer få spela med. Jag kan ej underlåta att högligen ogilla ert uppförande. God natt!