Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1856, sida 1

våning och synbar harm hos mängden af åskådare. Ja, den okunniga hopen känner hvad som är orätt lika väl som den ofta med vilja gör det orätta. Den sköna, brottsliga Regan visste behålla det engåäng förvärfvade bifallet, och Cornwall, som spelades af den unge köpmanssonen, den så kallade lorden, betedde från topp till tå som en fullblodig hertig: han hade gjort goda förstudier dertill i stora verlden. Dei gode kung Lears qval voxte från scen till scen, och den gamle öfversten höll ståndaktigt ut. Visst runno svettdroppar från hans panna, och hans smink började förblekna, men likväl tycktes han ej tröttna: på smärta följde raseri, och när han stormat ut, hemtade han sig åter, i det att han öfverlemnade sig åt en ny lindrigare smärta. Och huru naturligt uttrycktes ej dessa själslidanden, huru manligt flöto ej de tårar, som de utpressade, huru rörande var han ej, då han knäböjande inför den hjertlösa Regan bad om en klädnad att skyla sig med, ett läger att hvila uppå! Det lyckades honom fullkomligt att framställa öfvergångarne från den rörande, nästan barnsliga bönen till det våldsammaste utbrottet af en sannt manlig, berättigad vrede, och det på ett sätt, som redan förkunnade den olycklige konun:ens annalkande vansinne. Mången åskädare bäfvade, ty ingen hade sett den gamle gode öfversten så eller tänkt sig honom ega en sådan passionernas glöd och styrka. I tredje akten, som på förnuftiga menniskor frambringar det mägtigaste intrycket, emedan åska, storm, rean och passioner, som rasa ännu vildare än den upprörda naturen, här korsa hvarandra, betviflade jag, att skådespelarne skulle kunna stegra sin kraft till den nödiga höjden, men detta skedde dock. Framför allt väckte Lear, Kent och narren min