Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1856, sida 1

Den vansinnige från S:t James, (otversättning från tyskan.) (Forts. fr. föreg. N:r.) Det störande uppträdet var snart förbi; den allmänna uppmärksamhet riktades åter på narren, som inder afbrottet stått med gapande mun och helt ugnt betraktat oväsendet, ty mr Green var icke den man, som lät bringa sig ur fattningen. Han tycktes illochmed vara smickrad af denna bifallsyttring, ty ddan han gjort en löjlig bugning, började han med craxande stämma deklamera sitt inträdestal, som slutade med ett stormande bifallsrop. Derefter gick stycket åter sin lugna gång. Den effektfulla scenen mellan Lear, Goneril och narren gjorde en utomordentlig verkan. Narrens nfall framkommo så naturligt, Lear stegrade så konstmessigt sin smärta och vrede, Goneril var så ljefvulsk och oqvinlig, att allt var i största entusiwm, när ridåen för första gången gick ned. Åskådarne drogo djupt efter anden; de tycktes oehöfva lugn. Jag sökte med blicken Percy; han illvinkade mig sitt bifall, men framtog på samma sång och såg på sitt ur. Nu kringburos th och glace i salongen; ännu en iten paus, och ridåen gick åter upp. Äfven denna akt gick regelmässigt till ända. Strilen mellan Kent och hofmästaren, ehuru något högjudd från den sednares sida, var naturlig nog; men len scen, i hvilken Kent slås i bojor, väckte för.