Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1856, sida 1

räcker honom en dolk och kysser hans panna med dessa ord: ?kunde denna kyss tala, skulle den höja ditt mod mot himmelen, förekom högst löjlig. Ty i stället för att aflägsna sig, såsom han borde, stannade han förtjust qvar och blickade begärligt in i den sköna Marys ögon, så att jag trodde mig kunna förutee det ögonblick, då han skulle utbreda armarne och störta mot henne. Denna gat houom en vink att aflägsna sig. Förgäfves! Han låg ännu på knä framtör henne och sträckte verkligen armarne mot henne med det mest trånande uttryck. Redan två gånger hade hofmästaren ropat: bertigen, nådig frul — löjtnanten ville icke gå. Hofmästaren kastade en ängslig blick bort till direktörn och på en vink af denne fattade han den hänryckte älskaren vid armen och sköt honom ut genom dörren. Men ardeslöjtnanten var alldeles förtrollad af den sköna qvinnan och riktade ännu i dörren på henne en blick, som kunde antändt ett krutmagasin. Sminingom nalkades skådespelet sitt slut, och nu inträffade en händelse, som framkallades at samma löjtnant och åstadkom ännu större förvirring än hans förra intermezzo. Man hade nämligen kommit till tvekampen mellan Edgar och Edmund. Utan tvirfvel eriurado sig nu den tappre Edmund, att han fordom varit soldat och dertill jenat i Henucs Majestäts eget garde. Antingen nu hans krigiska blod rakade i svalln ng, när han drog svärdet mot EAmar, eller han ville v.sa sig som en ckariddare inför de begge damerna, sina Aldkarinnor, och prinsen af Daumark ... nog af, hän wille på intet vilkor girva sig öfvervunnen, utan gick. med häftiguet löst på I dgar. Denne vår lyckligtvis en serdeles öfvad fiktare,