Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1856, sida 1

tills erfarit. Man försöke det, och man skall förvänas. Visserligen blir hos en fåfäng natur denna fåfänga kanske mer väckt genom förvärfvadt bifall, men det sjeliständiga tänkande, som nödvändigt måste utvecklas, är starkare än denna fåfänga, besegrar den och förvandlar den lilla skadan till en stor fördel. , Tusen gånger var jag i den ångest, att de vansinniga skådespelarne skulle falla ur sin roll och, förlorande sig i sitt eget sinnes kaos, upptöra ett nytt, oväntadt skådespel; men de glömde sig icke ett ögonblick, och ingen störande händelse inträffade förr ån mot slutet ... men härom längre ned. Nu kom den scen, då Lear, vansinnig af smärta och vrede, med narren och Edgar sitter till doms öfver sina döttrar. Så pinsam denna scen än är, gick det pinsamma öfver vid den tanke, att de förryckte skadespalarne med sådan lätthet behandlade just det rysligaste, som om de icke visste, huru svårt detta är, samt hade tillräckligt mycket förstand, för att bakom det skenbara oförständet, som de mäste uttala, dölja sitt eget vansinne. Jag betviflar, att den djupa tanken i denna Shakapeares scen var dem fullkomligt klar; om jag stannat längre i S:t James, skulle jag sökt utröna detta genom samtal med öfversten och IIamlet. Afven denna akt slutade lyckligt, och den fjerde begynte. Här uppträder Edgar, ledande sin blinde fader, som han icke känner, till den förmenta klippan, från hvilken ban vill störta sig ned. Här 1080 åtskilliga åskådare verksammare andel i handi Igen, än de skulle, ty när mr Bateman skulle göra språnget, men likväl tycktes betänka sig, ropade eu röst högljudt: — Spring utan fruktan! Det är icke djupt. Men den scen, då Goueril, förälskad i kdmund,