Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1856, sida 2

ordens betydelse. Och äfven i vårt land: hvilka äro de som mest nitiskt arbetat och arbeta för folkundervisningen, till obskurantismens förskingrande, statskyrkans prester eller lekmännen? Vi skulle tro, att de förre äro, med lyckligtvis några, icke sällsynta undantag, snarare mot hela folkundervisningen eller åtminstone ganska likgiltiga för densamma. Åtminstone vilja de qvarhålla den på katekesutanläsningens, hvilket just är obskurantismens ståndpunkt. — Nog kan man då säga att statskyrkan är en kontroll på obgkurantismen, n. b. så till förståendes, en kontroll derpå, att obskurantismen icke måtte förskingras. Förf. har aldrig tänkt sig friheten utan sträng disciplin. Det är i sanning en ypperlig frihet, hvarför förf:n då ifrar. Konungen i Neapel, påfven i Rom och storinqusitorn hr Airaldi hysa alldeles samma åsigter. De vilja nog frihet de också, men de hafva aldrig tänkt sig densamma atan sträng disciplin. Och inqvisitionen, hvari den moderna opinionen ser ett band på samvetet, hvad fäir den annat än en sträng disciplin på friheten, på samvetsfriheten. Det är ju alldeles i sin ordning, ty tänk om denna disciplin upphörde: tänkom oss en musulman eller jude eller mormon på St. Petri stol — voch konseqvenserna kunna leda derhän? — hvad skulle icke detta blifva för spektakel i kristenheten ? Således — samvetsfriheten måste stå under en disciplin, och dertill under en sträng disciplin, ty den består icke i rättigheten att utan alla gränser tro hvad man vill, hvilket lika lätt kan leda till otro som vantro — något som naturligtvis icke kan komma ifråga under en statskyrkas disciplin — Åutan i den genom en god uppfostran till civilisationens renaste sanningar och högsta lärdomar invigande (allena-saliggörande?) tron. — Alldeles: det är också just på dessa grunder jesuiterna yrka, att de allena skola få handhafva ungdomens undervisning, på det denna ungdom ej måtte ledas på villovägar, till att stro allt hvad den vill, utan uppfostras i tron på de orenaste sanningar och högsta lärdomar. Då förf:n slutar dermed, att statskyrkan blott är ven slafboja för mörker och därskaper, så är detta tillräckligt vederlagdt af hans föregående ord, hvilka tyvärr blott alltför tydligt visat, att dårskaper och mörker, ja t. o. m. rena dumheter kunna frodas godt under statskyrkans egid. Vi bedja den hederlige förf:n i Ö. C., hvilkens rena håg och ljusa förstånd vi eljest äga tillfälle att ofta beundra, icke taga illa de anmärkningar vi tillåtit oss emot hans obetänkta, lösliga tal i en fråga, om hvars djur han tydligen icke har ens en aning. Men der frågan gäller åtelr för andra, som icke äro in dislerentister — tydesse må godt i statskyrkan — ingenting mer eller mindre än lif eller död samvetsfrid eller själsoro och strid, och då som så känna kunna icke annat än tillbaka visa angrepp på deras heligaste, mest oför kränkbara rättighet, utan allt afseende på an griparen.