Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1856, sida 1

landsväg, vid hvilket låg det hus, bakom hvilket Jag hoppades finna viscountens af Dunsdale tjenare. Och så förhöll det sig äfven. De hade inträffat på morgonen samma dag, tjenare, hästar, vagnar, med ett ord allt, som var önskadt och väntadt. Tjenarnes glädje öfver att se mig, som de igenkände från min vistelse i Dunsdale-Castle, oeh öfver att höra, att deras så länge väntade herre snart skulle visa sig, var stor; de framförde hofmästarens helsningar och visade mig, hvad jag ville se, att hästar, vagnar och vapen voro i god ordning. — Finnas det goda springare bland hästarne ... om det skulle behöfvas? frågade jag. — Ja, sir. Mr Trallope har af försigtighet medsändt två ridknektar med kapplöpare, för den händelse, att ni och mylord önskade begagna dem. — Det var bra gjordt. Hvar är den äldste af ridknektarne? En skäggig, handfast karl framträdde och lyfte höfligt på hatten. Jag gaf honom ett papper, som innehöll den af Percy och mig uppgjorda marschrutan, befallde honom meddela innehållet åt sina kamrater samt att följande natt klockan precist 12 hålla på landsvägen och vänta oss der. Sedan jag hos alla inskärpt uppmärksamhet och tystnad, red jag med lättadt hjerta tillbaka till S:t James. Då jag återkommit och befann mig utanför mr Sidneys rum, hörde jag ett med dämpade röster fördt samtal derinne. Jag öppnade hastigt dörren och såg till min stora glädje Phillipps, som af försigtighet utbredt sina varor framför viscounten af Dunsdale. Percy hade just slutat sin berättelse om min resa och dess utgång, då han fick se mig och utbrast: — Se, Phillipps, der är han, som ensam uträttat allt!