Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1856, sida 1

oroarne. Ha, ha! iag undrar just, hvad de här skola säga om saken, när de komma underfund med den. — De skola säkert upptaga den mycket illa, sade Percy leende, — men sedan skola de tacka Gud, at: jag är borta, och att de för så godt köp sluppit undan. Hvad skulle de säga, om jag uppträdde mot dem såsom anklagare? — Det gör ni icke, Percy, sade jag. — Deras största straff blir deras eget medvetande, att de varit blinda och döfva för förnuftets röst... O, jag vet, hvilken känsla det är, när en läkare ser sig bedragen i sin öfvertygelse . . . och framför allt en psykisk läkare! — Det är mig också nog; det skall bli min enda hämd. Phillipps sammanpackade nu sina saker. — Hvart vill du hän? frågade viscounten. — Till herr direktörn, mylord, och bedja honom om tillåtelse att stanna här till i morgon afton, för att se på komedien ... det är nödvändigt. — Gå, gå, tala med honom och säg också, när du vill resa, så att man vet det i förväg och ej drager någon misstanka deraf, att du bryter upp så sent. — Jag skall nog drilla saken på det rätta sättet ... Och nu god afton, mylord! God afton, sir! Han gick, och straxt derefter äfven jag, ty jag hade ännu åtskilliga förberedelser att träffa för min resa. Under den följande natten kunde jag alldeles icke sofva; jag väntade med otålighet dess slut. Ändtligen dagades det. Jag öppnade ett fönster. Det blåste kallt, och allt var höljdt i dimma. Jag klädde mig, spisade min frukost och begaf mig till mina bekanta, för att säga dem farväl, ty längre fram på dagen skulle jag ej fått tillfälle dertill.