Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1856, sida 2

för har jag aldrig kännt större verksamhetslust och spänstighet i viljan än denna årstid och framför allt just denna dag, som afslöt en så märkvärdig period i min lefnad och aningsfullt visade mot en tillkommande; knappt kunde jag beherrska min sprittande litskraft tillräckligt för att finna mig uti att längsamt rida framåt vägen; men med denna längsamma ridt förenade iag en afsigt, ty Jag ville blifva bemärkt af vaktkarlarne. Framför det ytterst belägna huset upptäckte jag också trenne sådane, som stodo inbegripne i ett vänligt samtal. Jag red fram, höll stilla och helsade dem. — Vill ni redan ut på en ny resa, sir? frågade den ene; — ni borde tagit en kappa med er, ty natten blir kall. — Nej, svarade jag, — i dag gör jag blott en liten promenad, men i morgon ämnar jag ... — I morgon, sir? Ni vill då icke se vår komedi? — Jo, först sedan den är slut, ämnar jag begifva mig på väg. Då skall jag följa ert råd och förse mig med ett varmt ytterplagg ... Jag tror att vi kunna vänta stark dimma. — Helt visst, sir, solen går ned med ett så sorgligt utseende ... Men vill ni begifva er af nattetid? Hvarför just det? — Icke för att störa er nattro, godt folk, utan för att kunna öfvervara morgondagens fest ända till dess slut och ändock Lördag morgon vara i L.. . der jag till den tiden är väntad Dessutom hafva vi månsken, och min resa blir kort. (Forts.)