Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1856, sida 2

stödde oss på hans karakter, hans insigt och humanitet, uttalade vi vårt hopp, att det goda förhällandet till honom ej skulle afbrytas, utan tvertom blifva starkare, om våra planer lyckades och hans eget handlingssätt under dessa ovanliga omständigheter blefve sådant, som vi väntade. Fördjupad i dessa förberedelser blef tiden mig icke lång, och Thorsdagseftermiddagen var kommen, då jag lät sadla Bravour och långsamt red genom parken, förbi väktarehusen, öfver den sista bron, som från S:t James område leder ut i det fria. Det var den förste September. Väderleken var ännu temligen varm och angenäm; dock förkunnade redan en lätt morgonoch aftondimma den småningom annalkande hösten. Vinden afklädde träden deras sommardrägt, som redan antagit en mindre saftig färg, och den i en tjock dunstkrets höljda solen såg ut, som om den höll på att insvepa sig i sin vinterkappa. Ja, hösten, med sin egendomliga friskhet, sina nya, på menniskans sinne så inverkande företeelser, var i hastigt antågande, och den lätta rysning, som stundom genomilade mig, lät mig märka, att luftens temperatur blifvit betydligt afkyld. Jag vet ej, om menniskorna i allmänhet äro lika känsliga som jag för årstidernas omvexling; jag förekommer mig sjelf som en lefvande barometer, som, eftergifvande för de svagaste yttre intryck, ei kan undertrycka sin egen inre rörelse. Sa har jag mina egna vår-, sommar-, höstoch vinterkänslor, af hvilka vårens och höstens äro lifligast, ja kunde säga de mest passionerade, ty de ena blicka in i framtiden, de andra i det förflutna. Framför de öfriga årstiderna har jag dock älskat hösten; jag har alltid kännt mig starkare under denna tid; det är då, som om en inre röst uppmuntrade mig att begagna den mig förlänade styrkan och med den sträfva framåt. Der