Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1856, sida 2

fordringarne inom tullverket blott tillfälligtvis kommit ifråga, men desto mera alla slags relationer, att icke tala om transaktioner af ännu betänkligare beskaffenhet. Så hafva i tjensten grånade män, mängen gång befinnande sig i bekymmer med stora familjer, sett sig förbigångna af lycksökare, äfven vid sådana platser, som borde betraktas såsom pensionsplatser för verkets ämbetsmän. Det g0da hjertat hos hr friherren tyckes icke haft mycket att säga vid dylika tillfällen. På samma sätt har utdelningen af gratifikationsmedlen skett utan afseende på behof eller förtjenst, men så mycket mer på favoritskap. Man vill t. o. m. veta, att de vid mångfaldiga tillfällen utdelats så, att de på omvägar återinflutit dit, hvarest det goda hjertat funnit dem bättre behöfvas. En tjenstemannabana med sådana bragder, hvilkas slutoch höjdpunkt blef utnämningen af en främling till tulltjensten vid Blockhusudden, firas och prisas högtidligen af tullverkets tjenstemän. Detta beteende väcker lätt tanken, att icke blott rättskänslan, utan ock hederskänslan hos nämnde herrar blifvit utsatt för en betänklig röta. Det nämndes Blockhusudden. Enligt hvad vi från Stockholm försport, har mag. Ekbohrns utnämning till platsen derstädes skett emot de båda departementschefernas i gen. tullstyrelsen reservation, och lärer för öfrigt en af de förbigångna sökandena, en tjensteman, som tjenat tullverket i 40 år, vara framskjuten att anföra besvär mot samma utnämning. Utgången häraf skall blifva ganska märkvärdig att skåda, emedan den kommer att visa om baron Gyllenhaal tagit detta steg, som väckt så mycken ond blod inom tullstaten, alldeles på eget bevåg. För vår del sågo vi med glädje, att mag. Ekbohrn erhöll en tjenst, som kunde lindra hans bekymmer, och föreställde oss att han möjligen kunde vara likaså förtjent af platsen, som mången annan, hvars meriter inom tullverket vore alldeles okända, men då man erfar, att flera verkligen förtjente män inom verket blifvit gäckade i sina förhoppningar på denna plats, som kunnat blifva en lön för deras mångåriga mödor, och hvilken dessutom lärer erfordra en person med någon kännedom om vårt tullväsen, så kan man ej annat än finna utnämningen ytterst orättvis. Emellertid prisa samma tullverkets tjenstemän, som icke kunnat undgå att ännu bittrare känna denna orättvisa, guldet i det Gyllenhaalska hjertat, m. m. Det är vid anblicken af sådana drag, man finner nyttan af och försonar sig med en skandalpress, hvars lapis infernalis kan bränna bort ett sådant moraliskt dödkött inom samhället. Ty blott en sådan press kan och vill ingå i aila de enskilta förhållanden, hvilkas uppdagande skulle visa sakernas rätt mörka sida. — I ett bref från Stockholm till Malmö Snällpost läsas några notiser, som icke sakna intresse. Vi återgifva ur detta lätt och angenämt skrifna bref följande: Efter att hafva talat om prins Oskars förI lofning och hans blifvande makas skönhet och godhet, om borgmistaren Askers utnämning till talman, samt om den verksamhet, som råder i regerings-departementet för att utskrifva de kongliga propositionerna — endast landtförsvars-departementets går pår 100 skrif-ark —, om ändringar i den ännu gällande bränvins-lagstifstningen, m. m., berättar brefskrifvaren: K. Theatern har uti Mchuls melodiskt sköna Joseph fått en lisa för de uppriktigare vännerna af tonkonsten. Eget och tankeväckande var att sc huru den afton, då detta stycke gafs för första gen, några riksdagsmän af bondestindet bland åskädarne togo intryck af den bibliska texten. Den stämde dem till andakt, de hopknäppte händerna och bugade sig då Jacob talade om Judafolkets Gud. Sådana scener i Kongl. Theaterns salon höra icke till vanligheterna. Mindre Theatern, som nyss silvit sin publik till lifs ett godt stycke: Ponsards Heder och penningar, har gjort sig konstvännerna inyo förbundna genom uppsagandet af Ochlenschlägers Axel och Walborgv, churu flertalet af de spelande icke är sina idcella uppgifter vuxet. På den yngre generationen finner man bäst att tidens hufvudriktning icke ligger åt detta håll, men dervid måste medgifvas att våra skädespelare icke äro den bästa barometer på hvad tiden är; de stå tyvärr ängt efter henne. Vinlands förnämste tonsättare Ingelius har besökt Stockholm, men tyvärr der icke rönt någon framsång, tack vare håns små pekuniära ressurser och bakvända sätt att gå tillväga. Ilan måste hafva emnat Stockholm med ganska bittra intryck, och vi väl höra af honom i ÅÅbo Underrättelser?. Kanig och besynnerlig såsom en äkta Finne, och mera in så, har han likväl sina ljusa sidor och han har skrifvit vacker musik, hvilken han ämnade uppföra vå en soirte — hvilken icke annonserades — sedernera förvandlades till en matince och samlade 0—30 åhörare! Hans hustru, en qvinna med hierta 23.