Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1856, sida 2

dan, som han skulle arrendera? Utomdess hvad ett litet arrende vidkommer, veta alla Landtbrukare att det, som man säger, äter upp sig sjelft. Ingen lärer heller vilja taga en person till Inspektor, hvilken alla somrar är borta och långa tider dessemellan. Hvad beträffar Landtmäteriet, så behöfves ett par år för att lära detta svåra och ansvarsfulla yrke, under hvilken tid man betalar för sig eller arbetar för bara maten. För att kunna förtjena någonting måste man fullfölja: man måste tillbringa ett år i Stockholm för att taga examen och efter denna kostnad, hvartill den fattige ynglingen saknar egna medel, qvarstå dock alltid flera svårigheter. Ivarje Landtmätare vill naturligtvis helldre hafva biträden, hvilka hela året uteslutande egna sig åt yrket, än sådana, som blott tidtals och på obestämda tider kunna arbeta. På sommararbete tjenar en landtmätare mest och sällan har han mer vinterarbete, än att det kan verkställas med samma personal, som han haft om sommaren. Vinterarbetet betalas dessutom dåligt och landtmätarnes göromål hafva betydligt minskats, sedan nästan alla hemman blifvit skiftade efter sista författningen. Hvilken emploi och hvilken aflöning vid jernvägarne kan väl den påräkna, som -endast kan anmäla sig till arbete på obestämd tid? i synnerhet numera, då tilloppet af dylika är så stort, att de som icke hafva vana och erfarenhet ofta blifva afvisade. För att blifva bränvinskontrollör fordras att man är fri från tjenstgöring, att man får permission och att man har landshöfdingens löfte: slutligen måste man hafva ställt hela sitt hopp på en dylik befattning och vara fullkomligt utan hvarje annat engagement, hvilket för mången torde slå illa ut Till sist vill jag göra den derom okunnige uppmärksam på, att hvarje officer måste hafva permission, om han vill företaga något utom tjensten och att en Reg:ts-chef icke kan permittera flere än så att tjensten blir ordentligt skött och tillräckligt officerare finnes i reserv, i händelse af kommendering, sjukdomsfall ete. Många, många officerare hafva måst hufvudstupa lemna ett indrägtigt arbete för att begifva sig till en aflägsen tjenstgöringsort, der hans lilla lön och klena aflöning tvinga honom: till utgifter derutöfver, i stället att inbringa något i kassan. Hvad slutligen beträffar medlen att förbättra armeebefälets ekonomiska ställning, är jag för litet invigd i förhållandena för att kunna påstå, att sådana skulle kunna vinnas genom en sparsammare förvaltning med redan befintliga anslag för armen, möjligt att så är, men några af de medel, hvilka i tidningarna blifvit föreslagna, vill jag här visa vara dels otillräckliga, dels icke lämpliga. Man har föreslagit att alla löneinkomster vid armeen skulle ingå till en gemensam direktion och sedan lika fördelas på alla corpser. Den onekliga fördelen deraf att alla i samma grad finge lika inkomster förlorade dock sitt värde derigenom, att de som nu hafva lagom stora löner finge för små och de som förut hafva små och dåliga finge sina högst obetydligt och otillräckligt ökade. Ty det finnes, kanske med undantag af ett tiotal Boställsinnehafvare vid armeen, ingen Comp. Chef, som har större inkomster, än som väl behöfvas för hans torftiga uppehälle: subalternerna ännu mindre. Man har sagt att arrendena å de indragna boställena äro för små och att) de skulle ökas genom att förkorta arrendetiden från 30 år till 10 å 12. Detta är icke rätt resonneradt: arrendena äro i allmänhet, med undantagande af några få, på hvilkas arrendetid återstå ett par år, nog höga och till en stor del för höga, hvilket bevisas genom det stora antal arrendatorer, hvilka måst frångå sina arrenden af obestind. Mången fattig familjefader, som vid en förestående flyttning saknar tak öfver hufvudet, bjuder öfver värdet vid en arrendeauktion för att åtminstone någon tid bereda sig och de sina en hemvist: så länge han kan hålla sig qvar på stället, låter han husen förfalla, gör åverkan på skogen, suger ut egendomen; slutligen måste han gå ifrån arrendet och hans borgesmän betala skadan. I vår ort sker sådant ej så sällan och boställena ombyta brukare tidt och ofta, jorden till stor skada. Genom förkortning af arrendetiden skulle dessa förhållanden förvärras. Dessa boställen lemna säkraste och största inkomsten genom att utarrenderas på lång tid och mot måttliga arrenden, så att ordentliga brukare finna sin uträkning vid att icke allenast vidmakthålla, utan äfven förbättra dem; arrendena stiga då o nii. —