Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1856, sida 1

t AVFEUFEt ————— sammanträidande af pariserkongressen och det tillochmed blifvit tvifvel underkastadt, om huruvida denna kongress ens blir utaf. En telegrafdepesch från Frankfurt af den 21 till IIamb. N. meddelar, att Preussen i en, i slutet af Sept. aflåten cirkulärnot rörande Neufchatelska frågan uttalat den önskan, att tyska förbundet måtte ansluta sig till Londonerprotokollet, hvari Preussens rätt till Neufchatel i principen erkännes, samt medverka till frigifvandet af de royalistiska fäångarne. Denna underrättelse öfverensstämmer med hvad som berättas uti en berlinerkorrespondens i samma blad. Vi hafva redan meddelat domen i Lindenbergska saken. Likasom vid det föregående rättegångstillfället var äfven nu vid slutförhandlingen d. 20 dennes offentligheten blott vilkorlig. De till åhörareplatsarne ledande dörrar voro stängda, och de enskilta personer, som, efter att hafva yppat sina namn och sin ställning i samhället, fingo lof att slippa in, måste gå in genom en sidodörr. Då förhandlingarne började, insläpptes ingen mera. General v. Gerlach instälde sig som vittne och förhördes mycket hastigt. Derpå drog rätten sig tillbaka och rådslog en half timme. Derefter öppnades dörrarne för publiken och den redan kända domen — 9 månaders fängelse och 1 års förlust af medborgerliga rättigheter — förkunnades. Domen grundade sig på att Lindenberg vidgått, att han 1855 hade skrifvit ett bref till general v. Gerlach om prinsen af Preussen. Generalen hade förklarat afskriften för att i dess väsentliga innehåll vara öfverensstämmande med originalet, G:s betjent, som afskrifvit brefvet för att meddela det åt Techen, hade förklarat afskriften för riktig äfven till de delar, kring hvilka saken hvälfde sig. Domrarne antogo alltså, att Lindenberg hade skrifvit det föreliggande brefvet, och förnärmelsen emot prinsen bestod deri, att det hette i brefvet: att prinsen genom sitt beteende på en resa i Westphalen hade inverkat på valen i en för de konsoervativa intressena menlig riktning; vidare att det skulle väckas en storm på högre ort för att störta hufvudmännen för det konservativa partiet och att slutltgen en högre officer var stationerad i Berlin som iakttagare. Den anklagade hade sjelf medgifvet, att han med det konservativa partiet förstod den politiska riktning, som konungen hyllade, och som uppbars af I. M:s råd och tjenare, så att sträfvanden i annan riktning skulle bilda en motsats dertill. Men att rikta en sådan beskyllning emot tronföljaren var en grof smädelse, som icke kunde aflöpa onäpst. FRANKRIKE. Det berättades, attregeringen den 20 bekommit depescher från Neapel med begäran från regeringen derstädes om 2 dagars rådrum för affattandet af ett svar på Frankrikes ultimatum. Man tillägger, att hr Brenier, innan han lemnar Neapel och desinitift afbryter de diplomatiska förbindelserna, safvaktar detta svar, hvilket förmodas innefatta vissa eftergifter. Äfven sedan de diplomatiska förbindelserna afbrutits med Neapel, kommer franska konsuln att stanna derstädes. Den 22 ville man med säkerhet veta i Paris, att Neapel icke afbryter sina diplomatiska förbindelser, utan att dess gesandt i Paris, markis Antonini, kommer attstanna qvar, för så vidt hans pass icke tillsändes honom. Detta bekräftas at underrättelserna från Neapel. Constitutionel förmäler, att Österrikiska trupperna i Kyrkostaten skola forminskas och att de framdeles blott skola hålla städerna Bologna och Ancona besatta. Till IIamb. Nach. skrifves från Paris under den 19 dennes: En ganska häftig notvexling försäkras detta ögonblick vara å bane emellan England och Frankrike rörande I