Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1856, sida 1

— Låt mig fatta mig i korthet, sade jag till dem begge; — jag kom hit för att trösta och lugna er, och jag reser bort, för att betrygga och fullständiggöra er lycka. — Och Gud skall ledsaga er, sade sir Robert. — Ni anträdde er förra resa med större bekymmer och ringare förhoppning, än denna; nu går ni till ett bestämdt mäl, och Guds allsmägtiga hand, som hvilar ötver oss alla, skall gifva er kraft att fullborda ert ädla kall. — Ack, min vän, sade Elinor, idet hon med möda hämmade några tårar, som göto en mildare glans öfver hennes själfulla ansigte, — det är så kort tid; sedan vi lärde känna er, och likväl har ni gjort oss så mycket godt. Egentligen borde jag med glädje skiljas från er, men nu, då ni skall lemna oss, faller likväl skilismessan tungt på min själ. Om jag ej betänkte, att den morgonrodnad, som ni bragte oss, måste föregå den dag, som skall upprinna, skulle jag tillochmed känna smärta öfver att skiljas från er... men gå nu med Gud, och för honom tillbaka i våra armar! — Jag återkommer med Gud och med honom, sade jag och räckte sir Robert min hand, som han varmt tryckte; derefter öppnade han sina armar och slöt mig till sitt hjerta. — Lef väl, mylady, sade jag till Ellinor och kysste hennes hand, — lef väl! Ännu några dagar, och ni skall ei mer behöfva taga ett sorgligt farväl! De följde mig ut. Utanför dörren hade husets tjenare samlat sig; de hade erfarit, att min ankomst bragt glädie i huset och att min återkomst skulle göra deras lycka fullkomlig. Ännu en handtryckning, ännu en vänlig blick, och jag steg upp i vagnen; de otålige hästarne satte sig i fart; det gick