Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1856, sida 2

vud, att jag beslöt att skyndsamt hålla hvad jag lofvat. — Ni lofvar mycket, mer än ni kan hålla, fortfor hon, — ty äfven ni, så god och mild ni synes vara och så mycken möda ni än vill göra er, förmår dock blott hvad som är möjligt för en menniska; och det, fruktar jag, är ej tillräckligt för mig. Nej, rej, skaka icke hufvudet! Ni måste tro mig. Ack, jag var fordom frisk, frisk som hinden i skogens solsken ... sedan blef jag olycklig ... icke sannt, min far? ... och då sjuknade jag småningom, långsamt, men för alltid och i djupet af min själ. Kan ni åte gisva mig denna förlorade lycka? Ja, om ni förmådde det, då kunde ni äfven bota mig. Dock, nej, nej, nt Menniskor kunna det icke. Om det ock vore omöjligt för menniskor, inföll jag, så är dock Guds magt stor; Han har många medel och vägar för att trösta och hela ... ja, Han allena kan hela oss och ätergifva den lycka, som vi kortsynta menniskor begräta såsom evigt förlorad. — Ja, Gud kan det, sir; men jag har föga hopp öfrigt i detta lifvet. Säg, sortfor hon vemodigt och så tyst, att jag knappt förstod henne, har ni någonsin älskat? Dock, hvad frågar jag? Ni är ju gift ... Sir Robert blinkade åt mig, att jag ej skulle motsäga detta antagande, men jag skakade på hufvudet och svarade: 7 — Gift, miss? Nej, det är jag icke. Likväl kan jag väl tänka mig, hvad kärlek är, och hvilken smärta förlusten af densamma eller af det älskade föremålet måste förorsaka. (Forts.)