Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1856, sida 2

Öresunds-Postens WMemoirer öfver den förflutna veckan. Den 13 Oktober. De sista dagarnas stora fråga har icke varit någon annan, än denna: IHvart tager silfret vågen? Allt annat har varit g.ömdt eler tillbakaträngdt i skuggan för denna statsckonomiska och linanciella qvestion. Till och med exp ditionen till Neapel! till och med arrestermzarna i Paris, till och med gasexplosionen i Stockholm och den gamle tragikern Anholdts död i Landskrona. Att silfret går ur den europeiska marknaden, afgjordt; det märker enhvar, som aldrig så litet umgås med denna ädla och vackra metall. Men hvart går den? Man tror sig ha kommit under fund med att den går till — Ostindien. Man har i Hamburg satt ett märke på den och följt noga med den på alla dess krumbugter och kryssningar genom verlden. Det har då visat sig att den slutligen hamnat i Kalkutta och i Kina Ostindianerna och Kineserna äro folk, som sluka Silfver. För dem är pappersmyatets välsiguelse icke till. De vilja icke veta af hvarken bankosedlar, riksmyntsedlar, hypote edlar, privatbankare eller solida vexlar. De v ha metall, hvit, klingande, fullvistig metall, sp: Det är nu ful t uppenbart och bohöfver icke bevisas, att detta är från deras sida lutter enlald, ensidighet och inskränkthet; de tillkännagifva härmedelst tillräekligt på hvilken låg ståndpunkt de befinna sig i fråva om civilisation, börsvet kap och sannt affärsl! Men det är nu en gäng för alla deras )eoutumc, tilläggom: der förbaskade envishet. De fordra silfver, mera silfver, ännu mera silfver!