att kunna hjelpa er, churu han beklagar, att det varit nödvändigt att låta kalla honom. — Jag vet icke, svarade hon, i det hennes blick ännu stadigt hvilade på mig, — Jag vet icke men ert ansigts uttryck, likasom min fars, förer mig så besynnerligt. Dock nej, jag mäste misstaga mig och ber er om ursäkt, sir; men då det är ert kall att besöka de olyckliga, så behöfvor man ju icke för er dölja sin olycka ... och jag, jag tror mig åter vara hemsökt af en villa, som stundom gäckar mitt hjerta. — Lugna er, miss Giaham, sade jag; — ni känner mig visserligen icke, och det skulle derför göra mig ondt. om mitt ansigte föranleder er att tro er pedragen ... — Ack, så menar jag ej ... det var något helt annat. Ni förstår mig ännu icke ... Men tillåt mig en fråga! ... Är ni verkligen läkare? — Hvarför frågar ni det? — Emedan jag ... förlåt, att jag är så öppen emot er! ... emedan jag kanske kunde hafva förtroende till er, ehuru jag måste beklaga, att ni utan skäl besvärat er, ty jag är icke sjuk. Vid dessa ord såg hon på sin far, som iakttog tystnad, men gaf mig en förstulen vink. är icke sjuk, miss Graham, fortfor jag så säger ni, men likväl vet jag, att ni lider ... — Huru? Ser jag så ut? Eller är det min gode fars fruktan, som ingifvit er denna ällning? — Beggedera, miss Graham ... Emellertid ber jag er att ej vara orolig, ty jag är förvissad .. här höjde jag min röst — jag är förvissad om, at kunna förskaffa er stor lindring, om icke fullkomlig helsa ... Här betraktade hon mig med en blick, som va så full af vemod, och skakade så sorgset sitt huf