Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1856, sida 1

— Huru är det med Othello? fortfor hon; — jag har icke på länge hört honom tjuta så. IIar det kommit någon? Sir Robert Graham gick nu in och satte sig, såsom jag kunde höra, på en stol, som sannolikt stod bredvid hennes säng. — Läkaren har kommit, Ellinor; det var han, som Othello emottog på det sättet ... Hunden känner honom kanhända, tillfogade han med osäker, darrande röst. — Liikaren? IIvarför säger du det så underligt? ... Nej, nej, det är något annat. Du vill dölja något ... hvarför dölja något för mig? Gif mig din hand! 0, du darrar! ... Hvad har skett, fader? 0, tala, jag ber dig! ... Du är rörd ... — Ja, jag är rörd ... jag kan ej förneka det, min dotter ... Men du vet ju, hvad som hela dagen upprört mig och ... nu mer än annars ... — Ilvarför det? Hvar är läkaren? — Jag är här, sade jag långsamt, ty jag hörde af fadrens allt osäkrare röst, att hans faltning lörsvann, och att han ej mer visste, hvad han skulle säga; och då jag fruktade, att han genom sitt beteende skulle framkalla en öfverilad upptäckt, hade jag sakta närmat mig tröskeln, men var ännu dold för begges blickar. — Ack, sir, ropade hastigt den gamle Graham, — kom in ... annars tror hon det icke. Och jag steg in. Kabinettet var nästan lika klart upplyst som det andra rummet. På en soffa hvilade en gestalt ... o, hvilken gestalt! Percy! om du nu hade varit i mitt ställe! En fin, hvit musslinsklädning med svarta slejfer ... ty sorgetiden med anledning af onkelns död var ännu ej förbi ... omslöt denna sköna, elastiska gestalt upp till hältten af den fina, välbildade hal