Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1856, sida 1

————— vink att gå in till sin dotter; men han tvekade, ty äfven han måste kännt sitt bröst svälla af de mångfaldigaste känslor, hvilka det kostade den gamle mannen möda att beherrska. Annu stod han framför mig och for med ena handen öfver pannan, likasom tvekande, huru han skulle göra, och med den andra stödd mot bordet... hans ögon lyste och han drog djupt efter andan. — Fader, hördes en röst från kabinettet, — fader, är du der? Ilvarför dröjer du så länge? Kom in till mig! 0, klangen af denna stämma var musik för mitt öra! Ren och klar som en ton, hvilken den susande vinden lockar ur en harpas gyllene strängar, måste denna ton tala till hvarje känsligt hjerta. Percy! nu kunde jag fö tå, att denna röst förmådde tysta stormen i ditt bröst, när den harmoniskt klingalle dig till möte i den gröna skogen, och du, hårdt träffad al ödets slag, trodde dig höra rösten af en engel, sänd dig till trös!. O, det Gudomliga förmår dock förläna rika gåfvor! Huru skön är ej den menskliga rösten i sig sjelf! Men huru väldig, huru allsmäktig blir den ej ofta, då den, tonande öfver en hjeltes läppar från tankens verld, förkunnar sanning, rätt och frihet! Iuru älsklig och segerrik, om den klingar från det outgrundliga djupet af ett älskande qvinligt hjerta och, hviskande kärlekens och hängifvelsens ord, ingjuter i själen den ljutvaste känsla, som den lyckligaste menniska under stjernorna kan erfara! Jag lyssnade till dessa blida, klagande toner och lutade mig framåt, för att ej gå miste om det ringaste ljud. — Nu kommer jag, mitt barn, svarade sir Robert med något osäker röst, ty han hade ännu ej besegrat sin rörelse.