Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1856, sida 2

På samma sätt förekommer öfverallt i de Paulinska brefven helsningar till och tal om församlingarne (ecclesiai) i Corinth, i Galatien, m. m. Så talar ock Paulus om Kristus såsom församlingens hufvud, m. m. I Det anförda torde vara mer än nog, för att ådagalägga det ordet ecclesia så väl i den profana grekiskans betydelse, som i Nya Testamentets mening utmärker forsamling, och att den betydelse ordet sednare erhållit af kyr! ka är allting annat än biblisk. Härtill svaras, vi veta det alltför väl: att kyrka och församling äro adäqvata begrepp eller att de på sin höjd blott utmärka olika sidor af samma slag. Vi nödgas bestrida detta. Må vara att man låter denna uppfattning gälla i theorien, men i praktiken är begreppet kyrka ända till den grad afvikande från tförsamling, att de ofta stå mot hvarandra fiendtliga. Eller hör man icke oupphörligt talas derom, då röster höja . om större rätt för medlemmar ur församlingen att deltaga i andliga värf, att kyrkan dermed skulle omstörtas? Vågar man då ännu påstå, att man uppfettar kyrka och församling såsom adäqvata? Och hvad utmärka väl kyrkliga eller eALesiastika förrättningar, recclesiastika tjenstemän, m. m.? Är det församlinhs-förrättningar, församlingens tjonstemän man härmed vill beteckna? Ingalunda. Det är presterliqa förrättningar, presterliya tjenstemän man menar. Ty deri ligger skillnaden. Det är presterskapet, som gjort sig till kyrka, ecclesia, i motsats, ja i strid mot församlingen. I Nekar man detta, vill man verkligen identifiera kyrka och församling, välan, låtom 088 I då göra en början att förklara kyrkans eyendom för församlingens, såsom den visserligen är! Men månne icke här våra prester skola veta att förklara skillnaden mellan kyika och församling? Ty, såsom nämndt är, det är presterskpet, som gjort sig till ecc!esia, under det detta ord, såsom vi sökt visa, ursprungligen betydde uteslutande församlingen, eller m. a. o. föreningen, sällskapet, såsom man äfven finner i Apostl. Gern. XV Cap. 22, der mötet i Jerusalem omtalas, hvarest det heter, att beslutet fattades af Apostlarne och de älste (vår bibelöfvers. har presterna) med församlingen (ccclesian). Låtom oss nu betrakta det lilla, men mäktiga ordet Prest. Såsom redan den lärde Neandera förut anförda ord visa, var lärarekallet i den första kristna kyrkan ett fritt kall, hvilket upptogs af hvarje församlingens medlem, man eller qvinna, som dertill kände sig af andans makt i manad. Här existerade sålunda just den ordning och sed, hvilken nutidens prester fördöm ma såsom farlig icke blott för kyrkan utan för sjeliva kristendewen, nemligen eti fritt prestadöme. Ait så skulle vara låg i tingens ordning; men hvad märkvärdigare var: sjeliva den stränga Judiska kyrkan var icke främmande för en liknande frihet, såtillvida att äfven personer, som icke hörde vare sig prestkasten eller tempeltjensten, kunde uppträda och predika för församlingen. Detta lära vitydligen deraf, att företrädesvis Paulus ofta uppträdde i synagogorna och predikade, och detta icke blott Mosees lag, utan ock den nya läran om Kristus. Och icke endast detta; då Paulus (tältmakaren) och hans följeslagare först anlände till synagogan i Antiochia, skicka tempelför. ståndaren, efter den slutade läsningen af Thorah (Mosis lag) bud till dem och frå. gade om de hade något uppbyggligt ord att tala till folket, samt bad dem då tala. Men icke blott att i den första kristna församlingen rådde en sådan frihet för hvarje församlingsledamot ati tala uppbyggliga ord; der fanns icke något presterskap i nutidens mening, knappt nog ett motstycke till detsamma. Man kunde säga att olikheten mellan förr och vu i detta afseende afbildas genem olikheten i de två orden: presbyteros och prest. Ordet prest härleder sig nemligen, underbart att omtala, ifrån det grekiska ordet: presbyteros, som betyder äldre, bäst för