Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1856, sida 1

mm —— Han ville afbryta mig, men jag lade sakta min hand på hans arm och fortfor: — Jag måste genast bedja er om ursäkt för det att jag bortskickat läkaren från C—; men jag tror, att ni, fastän ni hvarken hitkallat eller ens känner mig, skall skänka mig större förtroende än någon annan läkare, och att jag lättare än någon annan skall vara i stånd att bispringa er eller den af er familj, som är i behof af läkarehjelp. Dessa med fast och temligen hög röst uttalade ord, som måste förekommit honom mycket sällsamma, gjorde ett obestämdt, men likväl synbart, intryck på honom. Han betraktade mig i sjelfva verket med en mycket förvånad blick, men fattade sig snabbt och framsatte en stol, i det han med handen bjöd mig att taga plats. Afböjande denna bjudning, fortfor jag: — Jag vill ej sätta mig, förrän jag meddelat er det vigtigaste, jag bär på mitt hjerta ... men, jag ser, ni förstår mig icke, och jag måste derför tala tydligare. Till saken då! Sir Robert Graham, jag behöfver blott säga ett ord, endast nämna ett namn, för att ni skall tro mig och förstå mig bättre, än ni förstått de outforskliga ödets slag, hvilka sedan fyra år tillbaka drabbat er ... Sir Robert sammanknäppte händerna och betraktade mig tigande, men under yttersta spänning. — Ja, fortfor jag, — ni känner mig icke, men jag känner er ... Under tjugonio långa dygn har jag letat efter er ... Ni var förr sj jare på Codrington-IIall ... Er sjuka dotter heter Ellinor. Jag kommer från grefskapet Dunsdale ... Huru, sir? har ej gtt bud varit här i dag, som hos er sökt en främling eller tillkännagifvit hans ankomst? Ack, jag, Skall. aldrig förgäta uttrycket i den blick, nsd, i han i denna för mig så lyckliga