thersk biskop, den nyinvigde biskopen i Westerås, uppträdt med en märkvärdig trosbekännelse rörande sin åsigt om kyrkan. För min del hyser jag en djup vördnad för en luthersk prests kall; icke så för det lutherska presterskapet, ehuru många utmärkta individer än deribland må finnas. Kanske anser du mig orättvis, men jag kan ej undertrycka den tanken, att presterskapet, såsom institution, såsom korporation betraktadt, aldrig eller ytterst sällan befordrat den sanna religionen. Det är den fromma kristliga andan hos enskilda personer af presterskapet eller uti församlingarne, hvilken, genom Guds nåd, aldrig varit alldeles slocknad, som bevarat religionens heliga eld bland menniskorna och tändt dess flamma, då orthodoxiens, renlärighetens döda bokstafstro synes hafva som starkast qväft densamma. Då jag derföre talar emot presterskapet, så är det, som du nog väl vet, blott derföre, att jag icke anser detta presterskap uppfylla sin bestämmelse, sitt ändamål, hvarpå det dock nu bygger alla sina höga och många anspråk. Också har jag icke i den Heliga Skrift, hvilken, enligt Luthers lära, är det enda rättesnöret i trossaker (du vet huru ifrigt Luther sjelf varnade att ingen skulle sätta hans ord öfver Skriftens), kunnat finna någon sats som gör ett presterskap i dess nuvarande mening nödvändigt sammanhängande med den kristna religionen. Hade det legat så stor vigt derpå, som nuvarande prester påstå, så hade också troligen vår läras gudomlige stiftare derom yttrat något mer än de ord, på hvilka man nu vill stödja hela den presterliga och hierarchiska byggnaden, nemligen orden till lärjungarne: går ut och lärer allt folk c Men att på dessa ord, eller på berättelsen i Apostlagerningarne om den kristna församlingens första organisation, vilja uppstappla hela den kyrkliga institutionen, synes mig ej vara mera rättsenligt, än då påfvarne usurperade sig makten på grund af orden till Petrus: hvad du binder på jorden Åc. Till stöd för denna min åsigt torde du dessutom tillåta mig att citera några ord af den utmärkte doktor Neander, i hans historia om den kristna kyrkans grundläggning, svensk öfvers. sid. 36 och 37. D:r Neanders ord lyda: Vi hafve ingen bestämd underrättelse derom, huru den religiösa undervisningen och uppbyggelsen besörjdes i den första församlingen. Den inrättning, som i detta afseende egde rum inom de från hedendomen omvända församlingarne, hade visserligen sitt ursprung utur väsendet af den kristliga upplysning och andans ingifvelse, som ej var uteslutande bunden vid ett visst stånd och en viss bildningsform. Om vi vore berättigade till den förutsättningen, att denna inrättning verkligen varit den ursprungliga, så kunde vi deraf sluta, att det från början varit tillåtet för hvar och en församlingens medlem, eftersom han dertill egde förmåga och inre kallelse, att yttra sig öfver kristliga föremål i församlingens sammankomst och tala till allmän väckelse och uppbyggelse). Ty i sjelfva verket egde detta förhållande rum i de församlingar, som utgjordes af Hedning-Kristna. Men den första församlingen var dock olik den förra, hvilka äfven senare hade uppkommit, deruti, att inom dessa icke funnos några lärare med så hög grad af upplysning och ett så öfverlägset anseende, som Apostlarne måste innehafva, enligt den ståndpunkt, på hvilken Kristus sjelf hade ställt dem. Emellertid, ehuru Apostlarne företrädesvis sörjde för den Kristliga insigtens framåtskridande utbildning och såsom lärare innehade ett öfvervägande och afgörande anseende; följer deraf likväl icke, att de förbehöllo sig allena att på ett sjelfverksamt sätt meddela församlingen denna insigt. Enligt Evangelii anda måste deras syftemål vara, att genom sin undervisning efterhand hos de trogna utbilda ett sådant andeligt myndighets-tillstånd, att de sjelfve kunde bidraga till hvarandras inbördes uppväckelse, undervisning och uppbyggelse, sedan de blifvit delaktige af den heliga Anda, som för dem alla blef en gemensam källa till gudomligt lif. Det som hände på den första Kristna Pingsthögtiden, tillkännagifver i allmänhet på hvilket sätt den gudomliga Anden är verksam i den nya religions-författningen. I grund deraf kunne vi också antaga, att den Andans väckelse, som dref de trogna att vittna om det gudomliga lifvet, icke eller i församlingens senare sammankomster inskränkte sig till Apostlarne. Min afsigt med anförandet af dessa ord har 2 SR I 2 W2 AA