Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1856, sida 1

ta, utan den framkallade äfven de fridfullaste, heligaste och tillika vemodigaste känslor, som från ungdomstiden slumrat i min barm. Genast vid första anblicken föreföll mig denna trakt såsom bekant; den liknade, med obetydliga undaniag, en af de mest besökta nejder i mitt sädernesland: den ort, som sett mig mogna till gosse och yngling, och som med outrotliga eviga minnen fastvext i min själ. O, till denna nejd knyta sig min ungdoms första, lifligaste och mest glödande känslor . . . denna ungdoms, som i menniskolifvet är det enda, hvilket engång försvunnet aldrig återvänder och aldrig kan ersättas af nägot i hela verlden, hvadhelst den eger stort, rikt och skönt. Denna oförgätliga tid, som var så full af lefnadsglädje, ljufva känslor och poesi, denna tid och den ort, der jag genomleft den, framkallades åter i mitt minne. Jag erfor en frisk, men med vemod blandad längtan till mitt hemland, så att jag. fördjupad i min känslor, glömde det närvarande och lät det förflutna med alla dess fröjder och sorger genomströmma mitt hjerta. 0, bardomsminnenas hufva magt! Hur afundsvärdt att ännu kunna fälla en tår, då de återvända och besöka den öde boningen i vårt bröst! Min druckna blick sväfvade från kullen öfver slätten och fäste sig slutligen vid den sälla boningen bakom dess skyddande gallerverk, ur hvilkens skorsten en rökpelare hvirflade mot himmel en.