Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1856, sida 1

trädgrupper smyckad slätt, på hvilken till höger och venster, med lika stora mellanrum, väldiga höstackar reste sig såsom väktare i den stilla dalen, hvars fruktbarhet de hade att tacka för sin tillvaro, och hvars ängar de genomdoftade med sin vällnkt. Mellan dem rörde sig sakta en lång böljande hjord af hornboskap, hvars skällor då och då läto höra sin klang, och en annan af bräkande får, men intet damm hvirflade såsom vanligt framför och bakom dem, ty de trampade den lenaste och ståtligaste sammetsgröna matta under sina fötter. Men till venster i en fördjupning af dalen stod en ensam ladugårdsbyggning, de hemvändande hjordarnes tillflyktsort, och framför denna af lindar beskuggade byggning höjde sig ett enstaka hus, visserligen större, än det från afstånd tycktes, men i sin litenhet desto täckare och behagligare för den med välbehag på detsamma hvilande blicken. Dess tegelröda tak blickade vänligt helsande fram öfver lindarne, framför dörren stodo såsom ingångens väktare två jettehöga popplar, och mellan de grönmålade fönsterkarmarne glänste några fönster i så strålande purpur, som om den nedgångna solens hela kärleksvarma glöd andats derpå. Det hela var omgifvet af ett blänkande metallstaket och låg der som en liten i guld infattad ädelsten. Men till höger om oss höjde sig en ännu högre kulle än den, på hvilken vi befunno oss; begge voro åtskiljda genom den silfverhvita vattenstrimman, öfver hvilken en liten bro förde. En annan dylik förenade ladugårdsbyggningen med den större kullen. Så var den trakt beskaffad, som vi från höjden af vår kulle betraktade, och den jag beskrifvit så utförligt, emedan ett dubbelt minne för evigt skall förena mig med densamma. Ty här icke allenast tilldrogo sig de händelser, som jag nu går att berät