Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 2

— Jag ingår derpå, svarade jag; — låtom oss rida ett litet stycke tillbaka och gifva hästarne anlopp. Uvart de bära oss, dit må det gå. Afgjordt! Vi redo tillbaka, gäfvo hästarne fria tyglar och sprängde raskt mot skiljepunkten, Bob till venster och jag till höger. Nu tillärog sig emellertid det egna och af oss ieke väntade fall, att Bobs lille Wallach tog vägen till venster, men Bravour den till höger, så att vi skiljdes från hvarandra och genom en grön häck, som utbredde sig ett stycke mellan de begge vägarne, förlorade hvarandra ur sigte. IIastigt fattade vi tyglarne, höllo in hästarne och återvände skrattande till skiljepunkten. — Hvilkendera af hästarne är nu lyckans, och hvilken är förståndets? ropade Bob; — det blir oss svårt att afgöra, sir. — Vi skola ej rusa vårt öde till möte och ännu mindre skiljas åt, Bob, utan med lugnat förstånd söka vinna lyckan. Låtom oss derför ännu en gång vända om och i skridt försöka gamma vågstycke! Utgången blir afgörande. Vi redo tillbaka och läto hästarne med hängande tyglar gå framät. Nu förblefvo de tätt bredvid hvarandra och togo begge vägen till höger, samme väg, som Bravour förut ensam valt. Bob ville göra invändningar, men jag tillbakavisade dem med följande påstående: — Bravour har två gånger valt samma väg, och Puck, wallachen, har en gång följt honom. Det är således bestämdt, Bob. Vi rida denna väg. (Forts.)