Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 2

IUIIT 1181184å. Silfver-exporlen från Sverge kan ju icke hafva någon annan grund än att vi behöfva utföra silfver, för att betala våra skulder i utlandet, sedan vi icke hafva varor att lemna i utbyte eller ock icke erhålla liqvid för våra exporterade produkter; eller ock kan den bero derpå, att det, till följd af brist på silfver i utlandet och den höga räntan, blifvit en förmånlig affär att taga silfver från Sverge. I sednare fallet måste man dock lemna oss valuta tillbaka, antingen i guld eller vexlar, hvilka om kort tid skola betalas. Nu visa alla data, att Sverge icke har annat än högst obetydliga skulder — vi tala nemligen här icke om amorterings-lånen — å de främmande handelsplatserna, men deremot icke obetydliga fordringar, för exporterade jernoch trävaror, hvilka ännu ej blifvit ligviderade, och hvilka fordringar skola ökas, derest vi innan årets slut få någon spanmåls-export. Värt silfver har således icke annat än till ringa grad kunnat utströmma af denna anledning (skuldernas betalande). Återstår således den andra förklaringsgrunden, eller att svenska silfret blifvit uppköpt och exporteradt på spekulation. Detta har dock, såsom nyss nämndes, icke kunnat ske, utan att man derföre lemnat oss god valuta i vexlar. Sverge har derigenom, i sjelfva verket, försträckt utlandet (företrädesvis Hamburg) med silfver på 60 å 90 dagar. Men när dessa 90 dagar förflutit måste man lemna oss vårt si fver eller ock guld åter, derest vi icke under tiden företagit oss en så stark import, att den icke betäckes med den redan till stor del skedda exporten. Det skall således, förmoda vi, äfven här visa sig, hvad som ofta inträffat t. ex. i England, att den stora förskräckelsen för en plötsligt påkommande minskning af Bankens metalliska valuta varit temligen öfverdrifven. Hand. Tid:n har anmärkt, att det är en skillnad mellan brist på penningar på penningemarknaden, och bristen derå i landet. Att så kan inträffa, likasom det kan inträffa med allehanda varor i öfrigt, inses lätt. Men långvarigheten af ett sådant tillstånd beror på kommunikationsmedlen. Likasom man kan hafva öfverflöd på spanmål i Lidköping, men stor brist i Göteborg, då det ej finnes någon möjlighet eller blott stor svårighet att komma från den förra orten till den sednare, så kan det äfven finnas öfverflöd på penningar i landet, men brist deraf på marknadsplatserna, när man saknar goda kommunikationsmedel för penningen. Och kommunikationsmedel äro härvidlag rätt organiserade banker, hvilka emottaga öfverflödet och sprida det till platser, der brist förefinnes. Man uppskattar i allmänhet icke till dess rätta värde de små på många händer spridda kapitalerna. Våra penninge-associationer, hvaribland de mångfaldiga industriella bolagen, hafva dock bordt gifva en föreställning derom, i det genom dylika föreningar, ofta med mycket små aktier, ofantliga kapitaler blifvit samlade. Våra sparbanker, hvilka äga depositioner uppgående till millioner, böra ock gifva en ledning för omdömet i detta afseende. Nu är det gifvet, att när välmåga inträder i landet, så dels anlitas låne-anstalterna mindre af den stora mängden (en erfarenhet, som vi gjort i rikt mått i Sverge på sednaste tider) dels uppstå öfverskotter, som småningom inflyta på penningemarknaden, antingen direkt, genom depositioner och utlåning, eller indirekt genom snabba liqvider. Det synes oss, såvidt man af det allmänna goda tillståndet i landet, kan dömma, högst sannolikt, att den öfverklagade penningebristen i Sverge icke varit annat än lokal, och detta just på de platser, hvilka måste röna inflytande af den utländska, betryckta penninge-ställningen. På samma grund antaga vi ock, att hos oss den lokala och temporära förlägenheten måste minskas, men icke ökas, såsom Werml. Posten befarar, genom den allmänna välmågans oundgänliga inflytande. Werml. Posten anmärker vidare: yIvad slutligen angår Handels Tidn:s påstående vatt vi misstagit oss uti talet om den vilda egendomshandeln, så får utgången skilja emellan oss och Hand. Tidn:n. Vi hafva icke sagt att de höga priser som sednast blifvit betalda för jordegendom i allmänhet varit orimliga eller öfverdrifna i förhållande till det verkliga värdet, d. v. s. den afkastning, som egendomarne genom omsorgsfullare skötsel skulle kunna gifva, utan vi hafva yttrat farhågor för den öfverdrifna spekulationen i denna affärsgren ensamt, hvilken nödvändigt skulle erfordra liqvidationsmedel långt utöfver hvad köparnes egna tillgångar tilläto, eller genom penningeverken möjligen kunde i rättan tid anskaffas. Följderna häraf torde snart visa sig. Långt ifrån att, såsom Hand:s Tid:n tror, de flesta egendomsförsäljningarne under de sista åren bragt jorden på solidare händer än de gamle innehafvarnes, och på hvilken omständighet II. Tid:n lägger så stor vigt, är just nätt och jemt raka motsatsen A2....