Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 2

hästskon. Ryttaren hade tillkännagifvit, att han om några dagar skulle återkomma och utvexla den lånade hästen mot den qvarlemnade. Målet för hans resa kunde således icke vara aflägset; detta lugnade mig dock något. Sedan vi förskaffat oss en så god beskrifning som möjligt på den väg, hvilken vårt raska villebråd sannolikt tagit, fortsatte vi följande morgon vår resa. Vägen var mer än vanligt sandig och tröttsam för hästarne; det gick derför långsamt framåt. Vi kunde emellertid fölia ryttarens spår i sanden, och detta var dock en vigtig fördel. Men hastigt upphörde sanden, och vägen antog en beskaffenhet, som gjorde det omöjligt att urskilja spåren efter hästhofvar, och inemot klockan elfva förmiddagen sågo vi plötsligt den framför oss liggande vägen dela sig åt höger och venster, så att vi måste stanna, villrådiga om den riktning, vi borde följa. — Det var det sämsta, som kunde hända oss, Bob, sade jag, — och jag har länge i tysthet fruktat det. Nu är ett godt råd dyrbart, ty om vi rida till höger, går budet med brefvet måhända till venster, och om en dagsresa först skiljer oss åt, upphinna vi det aldrig. Vi sågo oss uppmärksamt omkring åt alla sidor, men ingenstädes upptäckte vi någon boning eller menniska, genom hvilken vi kunnat erhålla en önskad upplysning. Slutligen kom Bob på det naiva infallet att åt våra hästar öfverlemna valet af väg och låta deras instinkt bli det bestämmande oraklet i en fråga, som vårt förstånd ej kunde besvara. — Ni ville visa mig, att förstånd är mer värdt än lycka, sade han; — godt, sir, men jag ställer mig på lyckans sida, och bär vilja vi genast fresta henne,