Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1856, sida 2

omgifna af genomskinligt luftiga galler, allt detta nötte ögat i en oupphörlig och angenäm omvexling. Bob var utom sig af glad beundran; så skön hade an aldrig drömt sig den stora vida verlden, och ner än engång behöfde jag pådrifvande ord, för att å honom att lemna de ställen, som mest hänryckte ionom och dem han oräkneliga gånger helsade med iropet: ack så skönt! och: ack så herrligt! — Allt detta får du framdeles bättre tid att bemdra, min käre gosse, sade jag, — men idag måte vi skynda, ty hvarje minuts dröjsmål förefaller nig som en förbrytelse. Så förhöll det sig äfven. Ju längre tid min resa äckt, desto otåligare blef jag, och om jag ej haft Job med hans svagare pony i mitt sällskap, skulle ag försökt en dubbel dagsresa, ty Bravour kände ngen trötthet; hans glänsande hår visade icke tecen till en svettdroppe, hans lynne var muntert och digt, och hans gång om aftonen lika lätt och säker som om morgonen vid vårt uppbrott. Slutligen kommo vi till den omtalade byn E. I let enda värdshuset derstädes erforo vi, ait den nåra timmar före oss dit ankomne ryttaren hade förNlägat sig på stället och genast derefter med en frisk läst ånyo fortsatt sin resa. Denna underrättelse, som jag icke väntat, var deto mer ovälkommen, som ingen visste, hvilken väg yttaren tagit. Han hade qvarlemnat sin af den i;ållande ridten medtagne häst och lånat en annan af ärden. Jag begaf mig genast till stallet och igenkände i len store brune fullblodshästen en af viscountens af Dunsdale bäste och starkaste hästar, som jag redan poeundrat på dennes slott. Det ädla djuret var ej utröttadt, men hade blifvit för ögonblicket förlamadt zenom en liten sten, som inträngt mellan hofven och