följe af förhållandenas natur, hos folket denna förmåga att veta och känna sina behof och att värdigt kunna representera dem genom medborgare, som utmärka sig i de kommunala församlingar, hvarigenom nationens politiska lif fortlefver — det må nu vara embetsmän eller andra, som gått denna väg, för dessa kunskapers erhållande. Men förvisso kan antagas, att det är den enda rätta vägen och att de personer, som egnat hela sitt lif åt archivernas luntor, de må nu vara huru fullständiga förordningslexica som helst, sakna denna impuls af folklifvet, som endast i detta I konstitutionella stater utvecklar sig, till