— —— ———— — — Ilan tog pennan och skref under, hvarefter han räckte mig papperet. Jag gaf det samma bevittnande underskrift som det förra. — Och nu, Paul, nu undertecknar äfven du såsom vittne. Paul skref. Derefter betraktade vi hvarandra och andades djupt ... verket var fullbordadt. Percy var åter arfving till sin fars ärofulla namn och alla besittningar. Om aftonen till samma dag, som varit så rik på händelser, satt jag åter hos min patient, som knappt mer kunde kallas sjuk, ty den samvetsbörda, som blifvit lyftad från hans hjerta, hade likasom med parkens sax afklippt alla hans kroppsliga lidanden. Vi sutto nu och talade om de händelser, som vi ej längre behöfde dölja för hvarandra. Mortimer, den allt för lycklige Mortimer, satt emellertid åter hos sina gäster i ett muntert dryckeslag, berusande sig med vinet ur sin fars källare och med tanken på sin väntade lycka. För mig återstod blott ett, innan jag kunde taga afsked. Jag måste hafva det afgjordt, på hvad sätt Percy skulle återvända till sin far, och denne borde sjelf gifva mig medlen i händerna dertill. — Så skall jag åter få se min son, sade markisen, — ty ni försäkrar ju, att han förlåtit mig. — Men hvar vill ni se honom, mylord? frågade jag. — Icke här. Jag är ej längre sjuk och behöfver alltså ingen läkare i min närhet. Detta hus behagar