mour återkom till sansning och mödosamt reste sig upp i sin stol. — Är han ute? hviskade han och såg sig omkring. — Ja, mylord. — Godt! Dörren i lås! Fort! .. Så. ..och nu, fortfor han, ryckte från mig dokumentet, som jag höll i handen, och räckte det till hotmästaren, — i elden med det! Dit! .. I kaminen! Hofmästaren kastade en blick på sin herre, en blick på mig och en annan på dokumentet . .. Det var det vigtigaste ögonblicket i Mortimers lefnad, men det gick hastigt förbi, likasom hvarje vigtig vändpunkt i menniskans tillvaro; ty den gamle mannen närmade sig med fasta steg kaminen, utsträckte armen med papperet, såg på sin herre och höll dokumentet nära den sprakande elden. Hans herre nickade, och i nästa ögonblick slogo lågorna kring detsamma och förtärde det. Vi stodo stumma och orörliga, tilldess ingenting annat än förkolnad aska var qvar af det papper, vid hvilket så många lysande förhoppningar varit fästade. Markisen var den förste, som bröt tystnaden. — Och nu, Paul ... här är nyckeln. Han slet en annan nyckel från det snöre, han bar kring halsen och gaf den till betjenten. — Öppna, öppna! Du vet ju besked! Paul gjorde hvad markisen befallt, framtog ur ett hemligt förvaringsrum i stolen ett liknande dokument och räckte det till markisen. Det var det testamente, som insatte den förstfödde sonen i alla hans rättigheter. — Pennan! ropade han.