denna känsla stod tydlig att läsa i hans vilda anletsdrag. Det var den berusande känslan af att slutligen hafva uppnått hvad han så länge eftersträfvat, och en triumferande glädje öfver att ändtligen skörda sin nedrighets frukt. Huru stor och välberäknande är icke Guds vishet och allmagt! Väl ger han den onda menniskan list och styrka att uttänka och utföra sina svarta gerningar, men han nekar henne den sunda, klara blick, som den goda menniskan eger, och slår den förra med blindhet just i det ögonblick, då hon behöfver se skarpast och tydligast. Hade Mortimer i sitt blinda förtroende förstått att läsa i våra förskräckta anletsdrag, då han så plötsligt trädde in bland oss, han skulle då visst icke för tidigt jublat öfver sin seger; men nu såg han blott på testamentet, nu log han af tillfredsställelse och ansåg sig stå vid slutpunkten af sina sträfvanden. — Jag tackar er, sir, sade han hastigt till mig, i det han lade det innehållsrika dokumentet på bordet, — jag tackar er. Se till, att han återkommer till medvetande! . . Nu kan jag lugnt återvända till min jagt, ty nu vet jag hvad det var, som dref mig hit. Nu har jag uppnått hvad jag ville. Farväl! Hånleende lemnade han rummet, utan att kasta en blick på fadren, som ögonskenligen låg döende i mina armar, . Men denna scen var ännu icke förbi ; det var blott första akten af ett skådespel, hvarefter skulle följa en annan, vida betydelsefullare och skönare, likasom man äfven på teatern ofta ser, att det onda först segrar öfver det goda, men derefter, öfverväldigadt af det godas och oförgängligas m ; plötsligt trampas i stoftet. Knappt var Mortimer borta,