mig för öfrigt icke. Jag vill i morgon återvända till Codrington-IIall; jag tror mig vara stark nog dertill . . . Ja, jag vill faderligt emottaga honom, och välsigna honom i samma rum, der jag förbannade honom. — Så bör det vara, svarade jag. — Han skall då tro, att han för första gången kommer till Codrington-Hall, och att han för första gången ser en fader, som han hitintills icke kännt. — Men huru vill ni föra honom till mig? frågade lord Seymour med ett utsgende, som öfverraskade mig, emedan det åter förekom mig ängsligt och hemlighetsfullt. — Efter er befallning, mylord, sade jag. — Ni lemnar mig en skriftlig order, och med den skall det blifva mig lätt att befria honom ur hans fängelse. Gubben syntes försjunken i pinsamma betraktelser; han skakade på hufvudet, såg sig ängsligt omkring och hviskade: -— Nej, sir, det kan jag icke. — Hvarför? frågade jag. — Tyst, tyst! Mortimer kunde höra oss ... Vet ni då icke, att jag har ännu en son, och att denne son är Mortimer? Nej, nej, jag vågar det icke, sålänge Mortimer är mitt grannskap. Om han finge veta . . . på ett eller annat sätt finge veta, att jag, utan hans samtycke skriftligt utfordrar Percy, skulle han . . . Nej, jag kan det icke. (Forts.)