Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1856, sida 1

. Jas vet icke hvarför . . . länge har pinat mig och nu åter faller mig i tankarne. Kan en man, en frisk, kraftig ung man, kan han, om man inspärrar honom bland förryckta och vansinniga, sjelf förlora förståndet? Aha! han gick alltså åter sin egen väg, och jag beslöt att möta honom på densamma. Likväl tvekade jag ett ögonblick om mitt svar på denna oväntade fråga. Sanningen vågade jag icke säga honom, ty den kunde hafva farliga följder. Jag sade derför högt och bestämdt: — Nej, mylord. — Tyst! Icke så högt! Det behöfver ingen höra det. Alltså nej, verkligen nej? Det är bra, mycket bra. — Hör, frågade han vidare, — har ni någonsin varit med sir John i Bethlehem-hospitalet? — Ja, svarade jag, — jag har varit der mycket ofta. — Der är väl förskräckligt? Vid denna fråga stirrade hans blick på mig med ett förtvifladt uttryck, ty i svaret på densamma låg för honom lif och död. — Nej, mylord, der är ej förskräckligt: de olyckliga tröstas der, och de sjuka blifva helbregda ... der är icke förskräckligt. — Såå? De tröstas der ... det är vackert. Ah! Han drog ett djupt andedrag . . . mitt svar hade ögonskenligen lättat hans sinne, men blott till en del, ty ännu en fråga tycktes hvila på hans hjerta, men det måste hafva kostat honom en ofantlig ansträngning att bringa den öfver sina läppar. Jag fortfor derför: (Forts.)