Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1856, sida 2

VIII VAR C—44 oo 111—1T—11 1100C kunde annat än i Sverge åstadkomma bestörtning, sedan vi invaggat oss i föreställningen om ett allmänt krig mot Ryssland, frambåller förf:n betydelsen af Novemberfördraget, såsom det der utgjorde en brytning med den från Carl Johan ärfda ryska politiken, på samma gång det mäktigt inverkade på czarens benägenhet att gå in på de förelagda fredsvillkoren. Den enda fördel Sverge erhöll af freden, villkoret att Ålandsöarne ej finge befästas, skattar förf:n ganska ringa, då hela finska kusten kan späckas med kanoner och ryska flottan ligga lugn bakom Cronstadts och Sveaborgs batterier. Faran för Sverge blir sålunda endast aflägsnad med några timmars segelfart. Men freden i Paris har ej allenast icke gjort något för Skandinaviens trygghet; den har tvertom ökat farorna för oss, och det på ett fruktansvärdt sätt (2), derigenom att Ryssland nu måste koncentrera sin sjömakt i Östersjön. Icke en gång den norsk-svenska Finmarksfrågan blef löst, och att Ryssland ej låtit af Novemberfördraget förmå sig att afviinda sina snikna blickar från dessa trakter, synes bäst deraf, att de f. n. genomströfvas af en rysk expedition, hvars ändamål väl föregifves vara vetenskapligt, men som utan tvifvel tillika har i uppdrag att söka nya vägar för Rysslands intriger på detta häll. Efter dessa aumärkningar bemöter förf:n de påståenden, som från ett visst håll blifvit gjorda, att fredens afslutande varit något särdeles lyckligt för Skandinavien och särskilt Sverge, då de förenade rikena kunnat skörda tillräcklig fördel af sitt deltagande i kriget. Till svar härå yttrar förf:n: Det är sannt, att vestmakternas program, sådant det i början uppställdes, ej innebar några garantier i Skandinaviens intresse, men om kriget kommit att fortsättas, hade det ovillkorligen blifvit öfvergifvet. En ny expedition till Östersjön skulle hafva förändrat alla ingångna diplomatiska förbindelser. Man vet att kejsar Napoleon, under det företräde han gaf hr von Seeback före dennes afresa till Petersburg, på det mest otvetydiga sätt förklarade, att om czaren icke antog de erbjudna fredsvillkoren, kriget skulle få en fruktansvärd utsträckning och leda till helt andra anspråk å de allierades sida. Så skulle bland annat Finland fordras såsom pris för Sverges och Norges deltagande deri. Alla åtgärder, som de allierade samtidigt vidtogo, visade tydligt att om czaren ej gifvit efter, det ej längre blifvit fråga om det ursprungliga programmet. Napoleon skulle icke af franska nationen hafva fordrat nya medel för krigets fortsättande, utan att derför uppgifva nya ändamål. När engelska kabinettet gjorde svårigheter att nöja sig med de i Wien föreslagna fredspunkterna hade Napoleon verkligen uppgifvit den tillökning ifranska området som han fordrade, om Frankrike skulle underkasta sig nya uppoffringar för kriget. Engelska kabinettet vägrade att lyssna härtill förr än det var för sent och trodde sig genom inskjutandet af femte punkten hafva gjort fredsanbuden för Ryssland oantagliga. Vid ett par med honom beslägtade tyska hof hade kejsar Napoleon gjort förtroliga meddelanden om sannolikheten deraf att krigets fortsättande skulle leda till stora territoriala förändringar inom Tyskland samt, under löfte om landvinningar, uppmanat dem att biträda de vestra makternas politik. Man var kommen till den vändpunkt, der kriget ej längre kunde fortsättas för sina ändamål, utan måste leda till stora resultater. Det är således med skäl vi klaga öfver det snöpliga slutet på ett krig, som sannolikt skulle hafva medfört Sverges pånyttfödelse. Förf:n erinrar härefter huru det icke är Sverge allena, som blifvit bedraget på den snöpliga freden. Man har icke vågat ens nämna Polens namn, af fruktan att detta enda ord skulle innebära en revolution. Italien hoppades också på ett befrielseord. Men hvem vågade uttala det? Frankrike och England tego, men Sardinien talade. På Krim hade Sardinarne visat sig jemngoda i mod med sina talrika allierade; vid kongressen visade de en öfverlägsen diplomatisk skicklighet. Ilvilken rol spelade deremot Frankrikes förste fullmäktige, grefve Walewsky? Ilan älventyrade några skygga anmärkningar mot den österrikiska besättningen af kyrkostaten, såsom det synes, endast för att få förevänning att anfalla Belgiens friheter; ty man kan svårligen antaga, att det blott var fråga om ett par skandaltidningar, mot hvilkas anfall Napoleon, minst vid ett så högtidligt tillfälle som ifrågavarande, behöfde söka något skydd. Förf:n öfvergår härefter till en utredning af frågan huruvida den ingångna freden kan anses äga någon trygg varaktighet, en utredning, till hvilken vi vilja i morgon återkomma.