vapen och ammunition, marscherade han emot Walker. Denne, som, af fruktan för ett uppror, qvarstannade i Granada. anförtrodde öfverbefälet öfver sina trupper, 5 å 600 man, åt öfverste Schlossinger, en ungersk flykting. Costa Ricanernes styrka var ungefär lika stor; men voro än de båda armöåerna små, så var den sak, för hvilken de skulle kämpa, desto större. De skulle afgöra Centralamerikas öde. Schlossinger bt öfverrumplal i sitt läser och var sjelf den förste, som tog till flykten. Ilans soldater följde hans exempel, och Walker såg sig blottställd för ett anfall i hjertat al Nicaragua. Ilan förlorade ; dock icke modet, utan offentliggjorde en proklamation, hvari han på den fege Schlossinger kastade hela vanäran af nederlaget. Man upptäckte nu, att denne tappre ungerske öfverste, öfver hvilken Förenta Staternas tidningar hållit stora loftal, stått såsom koryoral i österrikisk tjenst och en gång fått tjugo prygel, samt att han i Tyskland stulit betydliga penningesummor. Walker lät uppsöka och skjuta honom, stälde sig derefter i spetsen för sina trupper och marscherade mot Costa Ricanerne. Han träffade desse vid Rivas och levererade dem en drabbning. Enligt hans egen berättelse, vann han en lysande seger: sex hundra Costa Ricanare stupade, ännu flere sårades eller tillfångatogos, och Amerikanarne hade gjort underverk af tapperhet. Af ögonvittnen samt af franska och tyska resande, hvilka återkommit från Nicaragua, fick man deremot höra sanningen, som lydde så, att en hårdnackad strid der egt rum, att förlusterne varit lika stora å båda sidor och att båda partierna öfverenskommit att lemna valplatsen. Ingen förföljelse hade kommit ifråga. Men ett oafgörande slag är för Walker detsamma som ett nederlag. Förgäfves utbasunade han sin uppdiktade seger, offentliggjorde lord Clarendons uppsnappade bref till presidenten i Costa Rica, beklagade sig öfver Engelsmännens hemliga intervention och föranstaltade genom sina vänner, att möten höllos i Förenta Staterna. Förgäfves förklarade hr Soule vid ett möte i New-Orleans, att 350,000 dollars skulle vara tillräckliga att rädda Walker och Nicaraguas frihet; endast omkring trettio af åhörarne efterkommo uppmaningen. Man hade tröttnat att sända penningar och manskap. Till och med ledarne för det demokratiska partiet i södern, hvilka förut ådagalagt så stor ifver, började blifva jumma. Gencral Cass undskylde sig med sjukdom, för sitt uteblifvande från ett möte, som hölls till förmån för Walker. De andre vigtigaste politiske männen höllo sig äfvenledes tillbaka. andra sidan slöto Guatemala, IIonquras och San Salvador ett förbund emot Walker. rstiden gjorde tillsvidare slut på fiendtligheterna, men gaf derjemte hans fiender tid att samla sig. Förgäfves utverkade pater Wijil, en munk från Nicaragua, den Walker sände till Washington, att regeringen der erkände hans regering; detta erkännande, som blott skedde i afsigt att betrygga presidenten Pierces återväljande, kom för sent och kunde icke dölja Walkers vanmakt. Till och med presidenten Pierce harmades med sin vanliga lättsinnighet och brist på hållning, att han erkänt Walker och lät uppfordra pater Wijil att åter vända till Nicaragua, hvilket gesandten äfven gjorde, sedan han öfvertygat sig om att der hvarken hos regeringen eller hos de enskilte någonting var att uträtta. De sednaste underrättelserna från Nicaragua äro mycket ofullständiga. ena sidan har, som man kunde vänta, Walker blifvit enhälligt utnämnd till president; å andra sidan har hans företrädare, Patricio Rivas gripit till vapen emot honom och utdrifvit honom från Leon; Rivas innehar nu fältet med 1500 man?). Då härtill kommer, att Walker lider brist på penningar och manskap, att de andra fyra staterna i Central-Amerika äro förenade emot honom, att han ständigt har en hemlig fiende i England och att opinionen i Förenta Staterna icke längre är för honom, så nödgas man tillstå, att han har föga utsigt att kunna synnerligen länge hålla sig uppe. Men om också Walker blir utdrifven, kan man icke betvifla att ju Nordamerikanarne skola blifva herrar öfver Central-Amerika. Alla Englands ansträngningar kunna blott leda derhän, att denna händelse kommer att inträffa något sednare. Hvem kan hejda den ström, som drifver Europas befolkning öfver till Förenta Staterna och dessas befolkning öfver till Stilla hafvet?