derstad, enligt rec:s åsigt, gjort alldeles rätt; derigenom är han sig sjelf och derigenom är han — skald. Att skalden i allmänhet och serskilt herr Ridderstad behöfver en viss sjelfkritik nekas derför icke. Den bör komma efteråt, mönstra allt och utdöma, hvad den finner icke motsvarande skaldens första och innersta mening. Maria Fanina och Skådespelerskan ega, utom ofvannämnda förtjenster, den af dramatiskt intresse, vändande sig kring värdiga ämnen. I Skådespelerskan uppdrager herr Ridderstad en i alla detaljer skön och fulländad målning af en ren qvinnlighet, besegrande sina farliI gaste frestelser, fåfängans och den jordiska . storhetens. I Maria Fanina skildrar han strider mellan den kristliga tron och förnuftet, gom i sin inbillade sjelftillräcklighet vill pro klamera sig sjelf såsom Gud. MHändelsens begynnelsepunkt är en fest, som innevånarne i en stad gifva Maria Fanina. Hvarför? Så frågar äfven en främling, som ser den festliga processionen med Maria bland sina leder, under heliga sånger intåga i templet. Svaret blir: Har du Marie Faninas namn ej hört, Den goda frun, som himmelen oss sände, Att uti sönderslitna qvalda hjertan Guds helga ande åter gjuta in? Vid sedlöshetens mörka bråddjup stod Vårt lilla samfund; laster och förderf Beträdt hvar tröskel; kränkt, förfördt, ohelgadt Det ena hjertat lekte med det andra — — — — — — Utan kärlek och utan tro vi dagligen försjönko I Gudsförnekelse, förakt och vantro. Då trädde inom denna lastens stad Marie Fanina, lik en morgonrodnad, Som träder in i nattens egen boning, Och Herrans dag gick åter upp bland oss. Festen är ett uttryck af folkets tacksamhet för den förändring, Maria Fanina verkat i dess hjerta. Främlingen, hvars namn är Origoni, uppsöker Maria Fanina; den diametrala motsatsen mellan deras naturer drager dem till hvarandra med en styrka, som Maria ej kan motstå, ehuru hon förskräckes för den. Det dröjer ej länge, innan Origoni utsår tvifvel och förtviflan i ett hjerta, hvars fullhet af tro och from öfvertygelse nyss meddelat sig åt ett helt samhälle. Han frågar henne: Tvor du hvad du talar? Förstår du hvad du drömmer, är din lära En sanning väl? Kanske en dikt allenast? Hvad visshet har du? Har du någon visshet? Hur vet du väl, att du har lyftat upp Ifrån förderfvet ett förfallet slägte? Hvad säger dig, att du i stället ej Det har försänkt i falska lärors villa? I dina händer detta samfund har Förtrott sin framtid, sina barn; du sjelf Har också ett; ett misstag — och hur lätt Begås ett misstag ej i tankens rike, — Och detta samfund står af dig bedraget. I sina skönaste förhoppningar. Maria Fanina svarar: Hur vet jag att icke Jag slägtet bedragit? Att icke jag lyftat, Men sänkt det i djupet Af villande läror? Hvad vet jag? O himmel! Förfärliga sanning, Din tyngd mig förkrossar! Ar Christus ej lifvet, Försonande ordet? Han är det! Mitt hjerta, Det säger. Han är det! Jag känt hvad jag lärde. Vik bort från mig främling! Jag darrar för dig. Origoni uppdrager nu en tafla af sina egna inre strider: Jag nådde målet. Hvilket mål? För massan En konstlad illusion, ett brokigt nät, Af vantron spunnet; för de bildade SS 4