Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 1

——— .: — — Det är vackert af er, sade markisen med en tacksam blick. — Men ni fär ännu icke lenna mig ... Och han gaf mig en vink med handen, som ingen mer än jag såg, men den jag ganska väl förstod. Nu följde en paus, som sir Morlimer fyllde dermed, att han ... dock helt tyst . . . hvisslade en jagtvisa. Den gamle hofmästaren gaf mig en förstulen blick, som jag besvarade, under det jag tigande och i högsta själsspänning lutade mig mot en stol. — Hvem sofver i natt hos mig? ... Med dessa ord bröt markisen åter tystnaden, i det han vände sig till Paul. — Han kan i natt få sofva ostörd, ty jag är trött. — Det är Charles tur, svarade hofmäistaren; — skall jag hitkalla honom? — Nej, nej, honom vill jag icke ha. Ilan snarkar, och det är förskräckligt; då ser jag icke blott, utan jag hör också ... Ian tystnade och betraktade oss, den ene efter den andre, med ett spöklikt uttryck i sina vissnade anletsdrag. — Der ha vi det, mumlade Mortimer; — syneina återkomma redan . . . Den doktorn! den lärde doktorn! — Hvem talar der? frågade markisen, som spratt till vid Mortimers röst; — ha, hvem talade der? Mortimer svarade med hög röst: . — Det var jag, Mortimer, Ers Ilerrlighets son! ... Han drömmer redan med öppna ögon, tillade han något tystare. — Ah! jag trodde ... Men gå då, Mortimer! Gå! Jag ber dig ... min son, min son! Och gubben lät höra en suck, som lik guset af