Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1856, sida 1

—— ——— ————— —— och nalkades den i en fruktande, hopsjunken ställning sittande gubben. — Bättre, sir ... tack, tack! ... Ni är en undergörare . . . se blott, huru djupt jag nu kan hemta anden ... A. .. hl... Också är jag trött, och luften tyckes mig verkligen bättre . . . om blott icke ljuset vore ... — Ni skall småningom vänja er dervid, mylord, sade jag och fattade hans hand, som nu var mindre kall, och hvars pulsslag tillfredsställde mig. — Man har ju åderlåtit dig, pappa? ropade Mortimer med en röst, bättre passande vid dryckeslaget än här. Ilan tycktes alldeles icke bekymra si om, att den sjuke fadren darrade i alla leder vid hvarje högt yttradt ord. — Tyst, Mortimer, tyst! sade markisen. — Du förskräcker mig oupphörligt med dina rop. Du har ju gäster, såsom jag hör . . . gå ned till dem! Doktoru stannar hos mig. Icke sannt, sir? Jag bugade mig tigande. —Stannar doktorn, stannar också jag, sade Mortimer gäspande. — Han måste dricka med 083 ... han har icke kommit hit, för att spela sjukvaktare. — Nåväl, om du vill, så tag honom med dig ... i dag; men i morgon är han min. Nu ansåg jag det lämpligt att sjelf föra ordet för min person, och inföll höfligt, men bestämdt: — Jag tackar, sir, men jag hvarken dricker eller spelar i qväll, ty jag spelar aldrig och dricker ogerna; ej heller jagar jag i morgon, ty om jag ej har något vidare att verka härstädes, kalla mig allvarsamma sysselsättningar till en annan ort. Sir Mortimer gaf mig en mörk blick, men teg och intog en ännu beqvämare ställning, i det han lade begge fötterna på en framför honom stående stol, som vid detta experiment var nära att falla omkull.