Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1856, sida 1

förnam dessa ord, och med en föga vänlig blick på talaren svarade han dystert: — Intet personligt skämt, gentlemän! Aktom oss att såra ömtåligare punkter! ... Men ni påminner mig, Gladstone, om ett af de allvarsammaste äfventyren i mitt lif, och jag svär, att om än den nybakade sir Robert Graham bortförpaktat eller sålt sitt nya baroni och smugit bort i den mest aflägsna vrå at jorden, skall jag dock finna honom i trots af hans eviga kringflackande, och jag skall hafva flickan, i trots af alla djeflar, som beskydda henne. — Det var en svår ed, Mortimer, ropade baroneten; — glöm den icke! Annars faller den på ert samvete. — Åh, det betyder föga ... en ed mer eler mindre ... der finnes nog ett helt sällskap sådane på hans samvete, hviskade min granne. — Bah! ropade den, som hitintills tegat; — bah! En flicka och ett samvete! — Tyst! ropade Mortimer sjelf; — vi uttrötta den gode doktorn . ... Jag märker det på honom ... — Låt mig ej lägga band på cr, sir, sade jag bugande; — jag har äfven lefvat med i verlden och känner åtminstone ryktesvis denna sida af densamma. — Annu ett ord, Mortimer! ropade baroneten: — om jag vore i ert ställe, skulle det snart bli slut på Jagten. Då ni likväl icke kan lefva utan ifrågavarande person, och er lefnadsuppgift, såsom ni ofta sagt mig, består uti att finna och ega henne, hvarför går ni då icke på spår efter henne och slutar med ett slag hela historien? — Annu en gång stilla, mina herrar! ropade Mortimer; — ingen af er vet, huru nära jag nu är henne . . . det något, som blott jag sjelf känner. Tror ni, att jag blott har två armar, och att desse blott