Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1856, sida 1

mers höga gestalt inträdde, utan att låta anmäla sig. Jag öfverraskades vid det ögonkastet på honom, ty sir Mortimer hade stor likhet med brodern Percy, men också blott likhet . . . för öfrigt hade han intet, alldeles intet gemensamt med honom. IIan var högvext och kraftigt byggd, hans ansigte mycket solbrändt, hans panna och mun snarlika Percys men huru himmelsvidt olika var ej uttrycket i detta ansigte med uttrycket i de anletsdrag, som voro mig så bekanta och blifvit mig så outsägligt kära! I Pereys ansigte var hvarje mine, hvarje drag, hvarje linia uttrycket af en ädel tanke eller känsla; hans hjertas godhet och renhet afspeglades i detta öppna, sköna anlete, och vid det första ögonkastet fann man, att en upphöjd, friboren ande måste bo i en så herrlig hydda . . . men här var hvarken tanke eller känsla, hvarken något behagligt eller andligt förherrskande. En vild, otämjelig sinlighet var grundprägeln i Mortimers ansigte; den moraliska och intellektuella bildningen, hvilken likasom ger den sista förädlande mejslingen åt menniskans drag, hade här ej efterlemnat något spår. Håret hängde oordnadt kring det annars så regelmässigt bildade hufvudet; den höga pannan var mer fräck än djerf; de grå ögonen kastade omkring sig oförskämda blickar, såsom om de fordrade ovilkorlig undergifvenhet, och kring de sammanpressade läpparne låg så mycket hån och förakt, att dessa drag tydligare än allt annat buro vittnesbörd om ett högmod, som ej kände annat rättesnöre än tillfälliga nycker. Sir Mortimer hade dessutom nyss stigit upp från bordet, der han ej försummat buteljerna; hans kinder glödde och hans tunga stammade. Han ingöt