Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1856, sida 1

terhand framträdde hans anletsdrag tydligare för min blick. Jag ansträngde mina ögon, för att i dessa drag spåra någon likhet med dem, hvilka blifvit mig så kära, men det var mig omöjligt; det var snarare ett lik, jag såg framför mig, än ett lefvande väsen. Ansigtet var blekt och askfärgadt. Långa och djupa fåror betäckte det från ögonen till hakan, och blott några glesa silfverhvita hårstripor upptäcktes på den höga pannan, som gjorde ett ovanligt obehagligt intryck på mig, emedan den var alltför framstående och nästan dolde de små ögonen, hvilka under sina buskiga ögonbryn med fruktan framblickade ur sina djupa hälor. — Ah, sir, hviskade patienten, — ni kommer från min vän, sir John — — — — Ja, mylord, jag medför helsningar från sir John — — —, som äfven är min vän; hans göromål och lidande helsotillstånd hindra honom att sjelf hafva nöjet ... — Godt, godt! jag är nöjd ... Sätt er, sir! oo Jag såg mig omkring efter en stol, men då jag i mörkret ej kunde finna någon, blef jag ännu ett ögonblick stående framför honom. — Sätt er! ropade han högre och, som det tycktes mig, i en alltför befallande ton— Icke ännu, mylord, svarade jag. — En läkare måste med alla sina sinnen vara hos sin patient. Tillåt derför, att jag drager detta förhänge litet åt sidan! Med dessa ord gick jag hastigt fram till fönstret och drog utan vidare omständigheter den ena halfgardinen åt sidan. Det stora rummet genomströmmades af ett klarare, men långt ifrån bländande lius, ty bakom den gröna gardinen var ett hvitt förhänge, som likaledes tätt stängde fönsteröppningen.