Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1856, sida 1

om natten går i tur bland oss. Ni skulle bara höra, huru han hvarje ögonblick frågar, om någon är hos honom, om man är vaken och om man hört eller sett någonting. I början ville sir Mortimer ensam vara hos honom, men kunde ej uthärda det i längden, emedan mylord ständigt ser och hör något, som ... som bringar honom ur fattning. — Hvad ser och hör han då? Tala ut! — Åh, spöken, tror jag. Det är ett förskräckligt tillstånd, sir. Ni skulle vara hos honom ... — Huru länge har det fortfarit? — När det egentligen började, vet jag icke riktigt; men det är temligen längesedan . . . väl öfver ett år. — Och huru började det? — Det kom småningom, och man märkte det knappt. I början ombytte Ilans Herrlighet ofta vistelseort, derefter ändrade han rum, uppassare och sängplats. Det var en förfärlig oro i honom, och han var ej nöjd med någonting. Derefter började han bli rädd mest för döden och främmande menniskor, och lät ingen komma till sig, tilldess han blef sådan som han nu är. Den gamle mannen hade blifvit helt blek, under det han berättade mig detta. — Och sir Mortimer var beständigt hos honom? frågade jag vidare. — Ja, sir. Oss emellan sagdt: honom fruktar Hans Herrlighet alaramest . . . det har han anförtrott mig en natt, då han var mycket förskräckt. — Så? Men vet ni icke något sannolikt skäl, hvarför så är? Mannen drog på skuldrorua och svarado stammande: 7