. . Konstmodellerna i Paris, (Slut fr. föreg. n:o.) De flesta af dessa modeller utmärka sig emellertid mindre genom verklig skönhet, än genom enskilda drag af skönhet. En är berömd för sin majestätiska panna, en annan för sin älskliga mun, en tredje för sin tadellösa hand, och jag känner en, som för sitt rika, ljust blonda hår i många år varit mycket eftersökt af pariser-målarne. Mången af dessa Fornarinnor finner sin Raphael och träder då med denne i ett passioneradt äktenskapligt förhållande. Hon förskaffar då honom och hans vänner änglar, madonnor, Venusbilder, muser, grazier och nymfer. An förför hon den helige Antonius, än intager hon, såsom Beatrice den odödlige Alighieri. På den ena taflan visar hon sig såsom en leende brud, på den andra såsom en sörjande enka. Korteligen, man träffar deras anletsdrag i otaliga kompositioner. Taflorna vid den allmänna pariser-konst-expositionen hafva tydligen visat, huru ofta konstnärerne begagnat ett och samma ansigte. Då och då inställer sig väl ock hos de berömde konstnärerne mången dam, som är nära att komma på vöfverblifna kartan eller ock redan hunnit dit. Hon introducerar sig med orden: Monsieur, je pose pour le portrait. Dessa damer hafva af sina fordna behag ingenting annat i behåll, än konsten att kläda sig smakfullt, samt en vacker, imponerande hållning. De tjena nu målarne för att studera qvinnoporträtters attituder. Sådana modeller äro mycket välkomna hos porträttmålarne, emedan man vid porträtten fäster mycket afseende på en elegant tournure. Men åren förflyga pilsnabbt, och samma dam, som nu sitter för porträtter, blir efter ungefär tio års tid en utnött modell (en modele use) och nödgas nu beqväma sig att hos konstnärerne göra tjenst såsom poseuse de draperie. Detta är en tråkig och högst ansträngande tjenst. Hon nedsjunker derigenom till en draperidocka. Ilon omhänges nemligen med ett tygstycke, som af konstnären lägges i pittoreska veck; på det att dessa veck ej skola rubbas, måste modellen under hela sittningen, fem timmar, förhålla sig orörlig och tyst, ty en allvarlig konstnär talar högst sällan eller aldrig med sin modell. För ett lifligt temperament är en sådan sittning ett verkligt helfvetes-qval. Modellerna föredraga målareverkstäderna framför bildhuggare-verkstäderna; ty; i dessa sednare förlora de ofta sin helsa, ty gipsen, hvarmed de till en del öfverhöljas, förorsakar ofta rheumatism och torrvärk. Men de betalas bättre af bildhuggarne och då desse längre än målarne behöfva modellerna, så förstår man äfven att uppsöka dem dertill. Vackra modeller äro så eftersökta, att deras sittningar vanligtvis måste beställas en hel mårad förut. Emellertid inträder dock stundom en period, under hvilken konsten ligger mer och mindre i dvaJa, och konstnärerne icke behöfva modeller. De mest eftersökta modellerna besöka då icke mindre de berömde konstnärernes verkstäder, de veta nemligen, att man i de goda målarnes atelierer alltid finner rika dilettanter och konstvänner. De utkasta då sina nät, och stundom lyckas det dem att uppsiska någon äldre man, som lefver på sina räntor, och att med stor skicklighet draga fördel af hans menskliga svagheter. En stor del af dessa qvinliga modeller utgöres af Judinnor. De äro mycket eftersökta, i synnerhet af de målare, hvilka bearbeta bibliska ämnen. Man träffar ibland dessa Judinnor utomordentliga skön