Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1856, sida 1

nomträngde den oemotståndligt hvarje viljans mur, upptäckte hvarje bakhåll, fängslade offret och läste sjelfva tankarne i dess själ och känslorna i dess hjerta. Endast denna blick, som förrådde hans öfverlägsne ande och klara förstånd, var tillräcklig att öfverallt genomdrifva hans vilja. Ingen menniska, icke ens den råaste, förmådde motstå honom; han betvang alla. Men huru sträng han än var såsom läkare, huru bestämd i sina beslut och oböjlig vid deras utförande, lika uppriktig var han såsom vän, lika mild som menniska och öfverseende med misstag. Han saknade alldeles den inbilskhet, illvilja och afundsjuka, som karakterisera så många af hans yrkesbröder; med sitt öppna sätt, sitt alltid glada lynne var han lika afundsvärd, som värd att efterfölja. Men en egendomlighet hade på hans ålderdom sällat sig till hans öfriga egenskaper... en egendomlighot, hvilken min far, som varit hans ungdomsvän, ej kände ... han älskade nämligen skämtet, denne allvarlige man, och ingenting var i godt sällskap angenämare för honom, än ett nägot lyckadt puts, som han sedan på sitt afbrutna, korta, men slående sätt kunde berätta för sina vänner. Den som för första gången såg och hörde honom under ett sådant samtal, kunde omöjligen i hans person förmoda den upphöjde, själfulle tänkaren, såsom hvilken han dock öfverallt var känd och berömd. Iallmänhet var hans samtal, churu alltid anderikt, likväl aldrig sökt; han talade tvertom helt och hållet i enlighet med sin beqvämlighet och sitt lynne. Sådan var denne sällsamme, genialiske man, som af alla, hvilka kände honom, var ärad och älskad, af dem, som icke kände honom, beundrad, och af sina patienter fruktad, men välsignad, ty de visste,