Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1856, sida 2

inrikes Nyheter. Jöteharg. II. K. II. Norges vicckonung tillbragte sistlidne Söndag hos Danmarks konung på Fredriksborgs slott, hvarifrån kungen och prinsen gjorde åtskilliga utflykter i den vackra trakten. Klockan 6 e. m. var festlig taffel i slottets riddarsal, som var briljant eklärerad, hvilket gjorde en särdeles vacker effekt i den för sin arkitektoniska skönhet berömda salen. Under dagens lopp täcktes kungen utdela ordnar till vicekungens åtfölje. Hofmarskalk Lövenskjold fick storkorset af Dannebrogen; minister-resident, kabinetts-sekreterare Sibbern, öfverstarne Bildt, Fleischer och Sjökrona samt stallmästare Sandels kommendörkorset; grefve Thott, kapten Neeser, löjtnant Dall och konsul Gram riddarkorset. I Måndags morse afreste kungen och vicekungen från Fredriksborg och ankommo omkring kl. 9 till Helsingör. Efter ett par timmars uppehåll i dervarande frimurareloge, begåfvo de sig ombord å ångkorvetten Nornen, der en frukost intogs. Kl. 2 lyftades ankar af korvetten, som beledsagades af ångskonerten Gyller och den i sundet stationerade danska ångbåten Uffo. Kung Fredrik vände kl. 15 tillbaka med Uffo, efter att hafva följt sin höge gäst ut ur sundet. Enligt Helsingsörs Avis? hade thronföljaren, prins Christian till Danmark, i Måndags äfven infunnit sig i Helsingör och ledsagade kungen och vicekungen ombord. Enligt korrespondenser till tyska tidningarne hade vid middagen på Christiansborg kungens gemalinde. grefvinnan Danner, och en hennes hofdam, fröken Dreyer, varit tillstädes. Grefvinnan fördes till bordet af vicekungen, och hofdamen af prins Christian till Danmark. Vicekungen hade samtalat mycket lifligt med de äfvenledes inbjudne tidningsredaktörerne Ploug och J. Å. Hansen. — Irigsfiskalen Bennieck har afgifvit ett långt utlåtande i det hLalkenhergaska målet, deri den uppfattning af samma mål, hvilken vi togo oss friheten från första stunden prononcera, vunnit en ovederlägglig bekräftelse. De många tidningar, som togo sig för, lättsinnigt nog, att med klander och hån bemöta hr Bennicks förfarande, hafva också nu begynt tala utur en annan ton. Det är nemligen klart ådagalagdt, att löjtnanten frih. Falkenberg alls icke af glömska, utan med lugn beräkning under I en längre tid fortsatt att orätt uppgifva sin förtäring och att rygtet om detta bedrägliga förfarande varit gängse flera månader innan br Bennick, till bevarande af den korps anScende, hvilken hr F. tillhörde, enskilt gjorie Sig underrättad om förhållandet, för att derpå få fästa regementschefens uppmärksamhet. Dessa fakta ligga nu i dagen, till trots af hr Falkenbergs och hans gode vänners bemödanden att förvilla undersökningen, genom osannfärdiga uppgifter och genom vittnens beI arbetning. Härmed visar sig ock halten af hr Falkenbergs handling, att åtala hr Bennick för falska rygtens utspridande, en handling, hvars oförsynthet endast kan jemföras med lågheten af de smutsiga gerningar, som bragt den lättsinnige unge mannen i ett vanrygte, hvarifrån han i sitt fädernesland svårligen kan rentvå sig.