Mörner, antaga ministrar, för hvilka nationen kan hafva förtroende; i så fall kan det ju vara både klokt och ädelt att slå en brygga åt den besegrade motståndaren. Symptomerna till ett förändradt system kunna ej förnekas, vare sig då man betraktar förbundet med vestmakterna, eller konungafamiljens sympatier för Skandinavismen samt de argaste reaktionärernas afgång ur konseljen. IIurusomhelst torde den politiska situationen, hoppas vi, snart klarna. — Öresundsposten har emottagit en telegrafrapport derom att regeringen ogillat Lunds domkapitels beteende att utesluta kyrkoherden Schönbeck från riksdagsmannaskapet, hvadan nämnde kyrkoherde inträder såsom sjerde representanten för Lunds stifts presterskap vid kommande riksdag. Alla rätttänkande, tillägger Ö.-P., kunna ej annat än i detta utslag erkänna K. M:s rättvisa. Det är ock glädjande för stiftet att sålunda erhålla en bildad, frisinnad och human man till ombud i stället för en dryg och temligen obildad högkyrklig prelat. Till det ryktbara domkapitlet i Lund, som nu ådragit sig förökad uppmärksamhet af hela landet, skola vi återkomma, såsnart officiella underrättelser hunnit ingå om kapitlets nyaste, så snöpligt misslyckade intrig. — I ett bref till Aftonbladet från Upsala förekomma bland annat följande anmärkningar, hvilka ej kunna undgå att ådraga sig uppmärksamhet: T. f. kanslern (erkebiskopen Reuterdahl.) är nu här på behörig ort och ställe och åser för närvarande, huru en ny tillbyggnad verkställes å erkebiskopsbostället. Man har nemligen för någon tid instält arbetena för vår vackra domkyrkas förskönande, för att med domkyrkomedlen göra en utvidgning al er kebiskopens boställe. För vanligt menskligt förstånd synes en sådan tillbyggnad öfverflödig. Nämde boställe innehåller nemligen omkring ett tjog beqväma rum. Det egentliga motivet för denna utvidgning lärer varit någon svårighet med serveringen vid erkebiskopens middagar; och domkapitlet, som väl besinnar den erkebiskopliga pligten att vara gästgisvare, har naturligtvis till följd deraf ansett nämde skäl tillfyllestgörande för att bifalla ett dylikt bygnadsföretag. Ovissheten, huruvida universitetet har under erkebiskopens tjenstledighet haft en kanslersstyrelse eller ej, är nu slut och har sedan länge varit det, ty de resor, erkebiskop Reuterdahl företagit såsom erkebiskop och i enskilta angelägenheter, hafva ej hindrat honom att sköta det, som man anser vara de egentliga kanslersgöromålen, nemligen de löpande ärendena. Till de orter, der han under längre tid uppehållit sig, såsom Lund, Gustafsberg och Stockholm, lärer han hafva anmodat konsistorium att afsända embetsskrifvelser, och likaledes har han under sin resa aflåtit kanslersbref, hvilka i allmänhet lära varit i form af privatbret och okontrasignerade. Fråga skulle väl kunna uppstå, hvad betydelse en skrifvelse, som ej är aflåten från den ort, der en embetsmans embetsrum finnes, och dertill okontrasignerad, skulle kunna ega, helst akademiska statuternas föreskrift, att kanslern har att för sin expedition förordna en sekreterare, förutsätter, att kansleren har en ordnad embetsmyndighet. Huru kan det under sådana förhållanden stå till med diarier, huru med inneliggande konceptexemplar, hvad utsigt finnes för allmänheten att erhålla del af kanslerns utlåtanden, när bestämdt embetsrum saknas? Månne ens det är troligt att koncepter finnas? Att tänka sig en erkebiskop och universitetskansler hafva tiräcklig tid för att skrifva rent sina betänkanden och beslut är verkligen löjligt, då hvarje ung notarie i hofrätten använder renskrifvare för sina utgående expeditioner. Men ännu löjligare är det att tänka sig honom skyldig att på hvarje medborgares begäran, så fort ske kan, lemna afskrifter af sina embetsutlåtanden, skrifvelser m. m. och derti!l vara tvungen att taga lösen, om den andre förklarar att han ej vill emottaga afskrifter så-om en grace. Dessa formaliteter synas väl vara löjliga obetydligheter, men går man till sjelfva saken, måste man blifva sorgligt stämd. Först och främst, hvartill tjenar ett embete, som kan skötas på badorten och i resvagn? Hvad ordning kan det blifva i embetsförvaltningen, der ej något bestämdt embetsrum och ordentlig expedition finnas, och hvad vinna de akademiska målen för grundligare beredning genom blotta långdansen i postvagnar? Vore ej då lika godt, att de afgjordes i första instansen utan bekräftelse af en person, som kallas kansler, men som ej gerna kan fatta nägot annat beslut än den lägre instansen, enär målet af honom svärligen på aflägsen ort, der han saknar tillfälle till anskaffande af erforderliga upplysningar, kan erhålla någon bättre utredning än den, som förut blifvit gjord. Nyss anmärkta lörhållarden äro så mycket mera bekymrande nu, då en ny riksdag stundar, dervid vigtiga frågor rörunde universitetet förekomma, och hvilka frågor fordra allt mer och mer omsorgsfull beredning, ju mera insigten om behofvet af en ändamålsenlig vetenskaplig bildning utbreder sig. Af en öfverstyrelse för universiteterna väntar man sig i första hand åtgärder, som kunna lända till att bevara, stadga och befrämja universitetets rätt, välstånd och ändamål. Hur skall det kunna ske nu, när detta vigtiga kall är ett bihang till andra embetsgöromål, och då den, som förvaltar det, ej en gång begagnar sig af det biträde, hvartill han eger rätt? Att frågan om universitetets flyttning, om hvars nytta, ja nödvändighet opinionen blifvit allt mera stärkt och det ej minst bland personer, som höra till universiteterna, ensam kunde för längre tid sysselsätta en öfverstyrelse för universitetei, inser hvar och en. Men om den ock ej anser sig böra befatta sig med denna fråga, hvilket kan vara ursäktligt, så finnes tillräckligt annat arbete, än renskrifning, för en kansler. De vetenskapliga anstalter och inrättningar, som uppväxa i Stockholm och för hvilkas vidsträcktare verksamhet vid stundande riksdag fråga om nya anslag lärer komma att väckas, borde föranleda en öfverstyrelse för universitetet att sätta gio i beröring med dessa inrättningare atvuenlenar n8