Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1856, sida 1

issa framtidens vida område, utan inom den närvarande, politiska verklighetens, då måste deraf såsom oundgänglig följd flyta, att samma wål icke varit främmande för den höge emottagaren, H. M. Konungen af Danmark och — dess gemål. Det behöfves då icke längre nåI gra försäkringar om det hjertligt goda förSstånd, som råder emellan Sverges och Danmarks regenter och hof. MHandlingarne tala i detta fall bättre än orden. i kxesans politiska betydelse — sägom det rent ut — ligger uti en ny union mellan Sverge, Danmark och Norge, verkställd på det sätt, att thronföljaren i Sverge och Norge välses till thronföljare äfven i Danmark. Skandinavismen har härmed inträdt icke blott på rent politisk, utan på dynastisk grund. Den sistnämnda omständigheten torde innebära den giltigaste förklaringen till de sympathier, med hvilka den tillförene rena, enthusiastiskt omfattade ynglingstanken blifvit på sednaste tider bemött ifrån samma regioner, derifrån den tillförene antagligen betraktades med ganska oblida blickar. Redan genom Plougs tal på Thingshögen vid Upsala hänvisades man derpå, att skandinavismen på de 13 år, som förflutit efter det första studentmötet, vunnit betydligt i klarhet och bestämdhet samt inträdt på den politiska verklighetens område. Det djerfva ord, som man ej vågat knappt för sig sjelf nämna: Nordens politiska enhet — uttalades öppet. De känslor, med hvilka det emottogs, lära varit temligen blandade; särdeles sägas våra Skandinaver vester om Kölen varit dermed föga belåtna. Det var ett ord, som man måste höra en gång och två gånger, innan man förmår göra sig dermed rätt förtrogen. Har man så blott en gång hunnit vänja sig vid ordet, tager man ofta saken helt lugnt. Att emellertid detta ord aldrig då blifvit uttaladt, om ej talaren kännt sig ega ett stöd i en stark opinion bakom sig, är påtagligt. Sedan dess har vår Kronprins lyckats tillvinna sig många och hjertliga sympathier i Norge, hvilka ej kunnat annat än sprida sina värmestrålar både till Sverge och Danmark. Så anträder han resan till Köpenhamn, helsas med fackeltåg, sång och varma lefverop, samt beledsagas under denna hyllning af Danmarks egen konung. Den muntliga helsningen framföres af samme Skandinavismens trofaste kämpe C. Ploug. Och under allt detta hör man icke med ett ord talas om Danmarks nuvarande thronföljare, om icke ett dunkelt rygte, att han råkat i osämja med H. M. Konungen af Danmark, likasom han förut förstått att ställa sig på en främmande, att ej säga fiendtlig fot med största delen af det danska folket. Emellertid är prins Christian, tack vare Ryssland och Londonerprotokollet, Danmarks presumtive regent. Den saken är en gång afgjord och lärer, menar man, icke kunna hjelpas, vore han ock långt mera impopulär än han är, lade han ock ännu tydligare än han gör i dagen sina ryska sympathier. Vid denna punkt stannar utan tvifvel en stor del af skandinavismens anhängare i Danmark. Men skola de alla göra det? Vi tvifla derpå. Finner sig nemligen det nationella partiet i Danmark öfvertygadt derom, att den närvarande thronföljaren skall bringa alla deras sträfvanden — för hvilka de redan gjort stora oller — på fall, och åter binda Danmark till en politik, som hotar den danska nationaliteten med undergång, så lära de icke tvoka i valet mellan sin goda sak och en personlighet, alldraminst en personlighet sådan som prins Christian af Gliicksburg. De tider äro förbi, då man iså fall låter en person uppväga ett helt folk. Hvad den Europeiska nödvändigheten påtvungit Danmark, derifrån Jag hörde steg närma sig porten, och efter en stund visade sig framför mig en karl mad tyateiect