Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1856, sida 1

ren och Julisolens brännande strålar, i trots af känslornas svallning ... Slutligen stod jag framför porten ... samma port, der mannen med det hånleende anletet, der Mortimer stod och bevittnade sin brors och Ellinors första lyckliga omfamring och vid sin förlorade himmel svor en hämd, som han ock fullbordat! Min vemodiga sinnesstämning upphörde på en gång; jag bemannade mig och kände åter, att jag ej finge vara en blott drömmande, utan handlande man; jag sprang upp i sadeln och red hastigt omcring den vidlyftiga byggnaden till den stora ingångsporten. Men hvarken en vänlig anblick eller en glad välkomsthelsning blef mig till godo. Kall som de menniskor, hvilka bodde derinne och blott uppvärmdes, då passionens glöd smälte isskorpan kring deras hjertan, var anblicken af den ensamma, mörka sandstensbyggningen, ty äfven detta hus var för tillfället nästan öfvergifvet. På en stor och bred, tungt uppstigande terrass af samma stenart stodo ätta gamla, nästan förtorkade orangeträd med gula blad. Der fanns ingen blomma, ingen vänlig häck, ingen yppig gräsmatta, utan endast sten, mossa och den gråa marken ... det var allt, som mötte min blick. Jag såg mig omkring efter en menniska, för hvilken jag kunde tillkännagifva min ankomst, men ingen visade sig. Just då jag ämnade att med ett högljudt rop väcka innevånarnes uppmärksamhet, varseblef jag den gamla, förrostade ringklockan på porten. Jag fattade den och rörde den häftigt, så att dess dofva, klanglösa toner skallade genom den tysta omgifningen och upprepades af den dystra skogens eko.